JAG ÄR REDO!

Idag är det som dan före dopparedan och jag tassar runt här hemma och snörvlar. Käkar Burana och försöker att inte göra mycket alls, för att spara på krafterna. Typiskt, ksulle jag vilja säga. Men med Pattes bror som först dukade under i förkylning och sedan Patte själv… Ja, då var det väl inte så konstigt. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att förstå att jag låg i riskzonen.

Hur som, förkyld eller inte. Imorgon finns det inga begränsningar – jag är redo! Det är tjugonde augusti och premiär för löshundssläpp. Som jag väntat, längtat och räknat dagarna! Klämt på pejlen, startat igång pejlprogram bara för att dubbelkolla. Köpt nya underställ och andra kläder – igår kom mitt paket med Aclima- underställ och en läcker jacka i blått som jag inte kunde motstå. Jag har verkligen fastnat för märket, sedan ett par bekanta rekommenderade det åt mig. Funktionellt och sitter bra, sticks inte och fräsiga färger. Blir rätt svårt att motstå då… En tunn jacka i camomönster av märket Alaska har jag också slagit till på. Och skorna från Lundhags. Patte har kört med sina kängor ett år och han var så fruktansvärt nöjd, så jag bara måste satsa. Själv har jag väldigt svårt att hitta kängor och visst var det lite knepigt nu med. Dammodellen funkade inte alls, så det blev herrmodellen, men en storlek större än normalt. Då satt det som ett smäck. Imorgon ska de få första chansen att visa vad de går för! Nu lät jag som ett modelejon, som bara bryr sig om prylarna. Tvärtom. Jag har länge behövt förnya jaktgarderoben och jag bestämde mig för att nu jäklar var det dags.

Men det allra viktigaste är också i skick – Freya! Äntligen är hon fri från symptom och infektioner. Vilken lättnad det var i tisdags när veterinären ringde och berättade att kontrollprovet var helt rent. Som vi kämpat med antibiotika, svansbitning och annat elände under sommaren. Jag passade på att fråga om det är något ständigt återkommande. Veterinären berättade att Freya är så ung ännu, så man kan inte med säkerhet säga att det kommer i samband med varje löp ännu. Men det finns hundar som har problem med detta vid löp och då sätter man in antibiotika genast. Om hunden ska användas i avel, rekommenderades att låta tiken få valparna och sedan sterilisera. Just nu är jag bara glad att hon är frisk. Valpar har vi inte tänkt på annat än flyktigt. Det ska finnas köpare och jag vill gärna meritera henne nu först. Jag håller tummarna för att vi ska få en riktigt dunderbra säsong tillsammans!

Nu ska jag försöka att aktivt väcka liv i bloggandet igen – jag har mycket tankar som jag vill sätta pränt på. Hoppas du vill följa med! Har du några tips på hur du vill jag ska utveckla bloggen, vad jag kan skriva om eller så, så kommentera!

EN GÅNGEN VECKA

Livet bara rullar på – dag blir till natt blir till dag. Man hänger inte riktigt med, känns det som. Även om jag inte minns allt vad jag gjort den senaste veckan, så har det varit fullt upp. I fredags åkte Patte och jag i alla fall på abborrskiva till Lokan. Det var suveränt gott! Eftermiddagen övergick i kväll och avslutades med en spontan bastukväll. Tror klockan var efter fyra på morgonen när vi cyklade ikapp med tidningsutdelaren. Lördagen var en trött historia, åtminstone inledningsvis.

På kvällen for vi ut och åt middag på Bock’s med pappa & co. Det var nämligen så att han hade fyllt 50 år på fredagen och det firade vi. Själv åt jag urgoda ribs (igen!). Måste åka till Bock’s igen, jag skulle verkligen vilja testa på deras hamburgare också! Eftersom jag fortfarande var lite trött, ställde jag upp som chaufför. Klockan var väl strax före ett på natten då vi kom hem.

Söndagen blev ingen vilodag. Hundutställning stod på agendan. Vi hade lovat att ställa upp vid korvgrillningen, jag och Patte, så glatt pallrade vi oss iväg dit. Jag tycker det är rätt roligt att sälja korv, faktiskt. Alltid spännande att se hur många kalla korvar till hundarna man får sälja. Rex hade vi också med oss. Han fick vila i buren bakom korvståndet före och efter sin uppvisning.

Den här gången behövde Patte inte skämmas i ringen. Rex uppförde sig närapå exemplariskt. Ett hejdundrande framsteg, om man jämför med förra gången. Resutatet på Rex var väntat – EH (erittäin hyvä), ett andra pris alltså. Han har fått två EH nu, så det är väl bara att konstatera fakta. Freya kunde vi ju inte visa upp, då hon åt antibiotika ännu. Kuren tog slut igår kväll, så nästa vecka ska vi ta kontrollprov. Hoppas verkligen att det är rent nu! Det är ju snart premiär..! Resten av kvällen, den for i arbete med nejden och jaktklubbens styrelsemöte.

Idag publicerades mina artiklar som jag skrivit för Vasabladet. Jag har ju hoppat in som frilansskribent till deras temanummer med jakt och fiske. Det var nog spännande att bläddra genom tidningen och se sitt namn i tryck. Jag hoppas att intervjuoffren var lika nöjda som jag… Och så hoppas jag att jag ska få skriva mer!

GAMMELMANNEN FELIX

Våran gammelman, Felix, börjar bli till åren. Han har just fyllt 10 år och tills för några dagar sedan såg allt ut att vara i sin ordning med honom. Åren har så klart satt sina spår hos honom, men det hör ju till ändå. På något vis.

För ett år sedan, ganska exakt vid den här tidpunkten, noterade vi att han inte reagerade om man kom på honom från vänster. En lite närmare undersökning av ögat visade att bottnen av pupillen var gråvit. En veterinär bekräftade våra misstankar. Felix hade blivit blind på vänster öga. Vi skulle följa med läget och se om det ändrades. Inget hände med ögat. Felix lärde sig hantera livet som enögd. Han fick hänga med i skogen ibland och vi fick fälla byten för honom. Mårdhundar verkade vara favoriten.

Men nu har det hänt igen. Vid sammm tidpunkt som ifjol, nästan som genom ett trollslag. Över en natt. Våran älskade Felix har blivit blind också på det högra ögat. Jag kan bara inte förstå vad det är som orsakat det…

44 DAGAR

Jag tittade i almanackan och konstaterade att det är 44 dagar sedan jag skrivit något på bloggen. Det är så fullt upp hela tiden, tycker jag. Vasanejden har inte tagit någon direkt sommarpaus i år. Firman ska snurra och så har jag hoppat in en hel del i hemservicen nu den senaste månaden. Hundarna och allt kring dem har upptagit en hel del tid och tankar. Och så ska man ju hinna leva också, där emellan… Så nu finns risk för ett långt inlägg, så att alla är uppdaterade på läget och vi får köra på med bloggen ordentligt igen nu från augusti.

Midsommaren kom och gick. I vanlig ordning spenderades den med kompisar ute på en villa. Nelli hängde med, såklart. Hon har en stående inbjudan till midsommarfirandet. Sommaren visade sig verkligen från sin bästa sida just denna helg. Vi åt gott. Patte och jag hade med älgmalet så det blev älgfärsbugare åt hela gänget. En av våra vänner brukar alltid göra rövarstek, så också i år. Och den blev verkligen god. Jag skulle ha kunnat äta upp hela steken själv, så god var den! Bastun var varm varje kväll, vi simmade, fiskade och brände oss i solen. Jag var inte mitt snyggaste jag när vi kom hem igen, men det är väl helt okej. Jag hade haft kul!

Pappa har hämtat hem en ny hund och han är så söt! En gråhundsvalp som heter Bulten. man blir nog lite valpsjuk, får jag lov att erkänna. Tur man kan gosa med Bulten då. Ja, och så passar han ju på att påminna om baksidan med valpar – de synålsvassa tänderna. Men jag misstänker att det är glömt och förlåtet tills vi ska ha en ny hund igen…

I början på juli åkte Patte och jag iväg med Freya på hundutställning till Karis. Vi övernattade på Ekenäs camping och höll till ute på Hangö kvällen innan utställningen. En liten semesterresa blev det till lika. Det var så fint ute på Hangö. Vi traskade runt vid strandpromenaden och valde vilken restaurang vi skulle äta på. Tog kort i solskenet och bara njöt. Man känner sig alltid lite fri när man kommer hemifrån.

Vi hade inte varit säkra på om vi skulle åka och ställa ut henne alls, då hon igen börjat riva sig i svansen. Den var faktiskt riktigt eländig. Men det ska visst inte spela någon roll, sa de som förstår sig bättre. Själv tycker jag att Freya är riktigt fin som hund, och kritiken vi fick på utställningen tyckte jag mestadels var riktigt bra. Och så slutade det med ett H (hyvä – god – good). Jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken. Vi gick juniorklass och hon var ännu under femton månader så det räknas inte för jaktprov, men ändå. Tramshjärnan Rex har vi EH (erittäin hyvä – mycket god – very good) på, så jag förstår inte.

[Fritt översatt från den finska kritikblanketten]. Kalliokarin Freya, 48 cm. Kan hanteras. Nära medelstorlek. Passlig i muskulaturen. Lång kropp. Klar mellangrå i färg. Skallen ännu under utveckling. Bra mask och mörka öron. Bra hals. Mycket bra utvecklad kropp sett till ålder. Tillräcklingt vinklad fram, kraftigare bak. Lite platta tassar. Svansen kunde vara hårdare snurrad. Bra färgskiftningar och god pälskvalitet. Trevligt uppförande. Rör sig med bra steglängd.

Så att… Vi får försöka gå på nya utställningar nästa år. I år blev det ingen fler, tyvärr. Även om vi anmält till Korsholmsutställningen inkommande söndag. Jag tog Freya till veterinären för vaccinering då vi kom hem från Karis. Passade på att fråga om svansen samtidigt så de ville ta urinprov med tanke på hennes tidigare sjukdomshistoria med urinvägsinfektion. De tömde analsäckarna på samma gång – de var nästan fulla. Och urinprovet – ja, det visade på en ny infektion så vi åkte på en ny antibiotikakur (10 dagar) och blev utan vaccination. När kuren var slut, kom vi in igen med kontrollprov av urinen. Freyas allmäntillstånd var mycket bra, så vi fick henne vaccinerad. Men kontrollprovet var inte rent, utan sattes till odling. Efter ett par dagar ringde de och meddelade att vi skulle ge ytterligare en antibiotikakur, hela 20 dagar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har kommit infektion efter bägge löpen nu. Så här kan vi ju inte ha det, känns det som. Medicinerar ju sönder henne med antibiotika då. Någon som har något tips? Och analsäckarna tömdes vid förra konstaterade infektionen också – i april. Och de var fulla nu igen. Hur blir det så?

Vi har tränat blodspår med hundarna för att hålla dem aktiverade. Freya får ju inte hårdträna nu, så det är bara lätt motion och tankeverksamhet som gäller för henne. Freya spårade bra, men det var stor skillnad på henne och Rex i spårandet. Hon stretade framåt, ville gå för hårt, var lite väl ivrig och kom av spåret ibland. Rex å andra sidan, han har gjort det förut och traskade spårsäkert och i lugn takt. Övning ger färdighet. Rex tar vi också ut på långa löpturer när kvällarna kallnat och börjat övergå i natt. Som jag längtar efter hösten nu!

Min första leverans av Vom og Hundemat har kommit. Det var bara en halv pall, lite på 400 kg. Men det var nog en hiskelig tur att lillebror råkade vara hemma och kunde hjälpa mig att bära det till frysarna. De blev fulla minsann. Vi har byggt ett uthus på baksidan, där jag förvarar allt. Inne hade det aldrig gått. Jag har haft min första hundrastning och ikväll har jag inledande möte med en potentiell ny kund. Vi matar ju förstås våra egna hundar med VOM också, och som hundarna älskar det! De slukar det. Inget lämnar kvar i kopparna. Det här är ett riktigt bra foder. Ännu blandar vi upp fodret med torrfoder, men i planerna ligger att övergå till helfoder småningom.

Vi har varit två helger på dans till Arken. Nu i helgen spelade Matz Bladhs där. Så roligt att bryta upp vardagen med något annat. På Kaffebådan har vi också varit en helg. Bastu och villaliv tillsammans med pappa och Sussi. Ja, och Bulten såklart!

FULL FART FRAMÅT

Det är mycket på gång nu med allt, känns det som. Jag jobbar mina sista veckor på Blomberg så där ska jag ju försöka sammanställa dryga tre års arbete för att kunna göra en bra överlämning. Med nya firman är det alltid något att fundera på, det får jag väl vänja mig vid. Jag är väldigt nöjd över mitt val, det känns rätt. Också med Vasanejden har det varit en hel del att göra på sista tiden. Licensansökningarna ska småningom lämnas vidare till Viltcentralen, skjutningarna vid Stenträsket drar igång imorgon och jägarexamens-tillfällena har redan sparkat igång. Om ett par veckor ordnas Jaktlerduvan – stafettkarnevalen för ungdomar med jakt och skytte som intresse. Sedan följer jaktstig och andra tävlingar under sommaren.

Igår slapp Patte äntligen gipset. Benet röntgades och en läkare konstaterade att det läkt ihop mycket fint och att allt såg bra ut. Bara att tuta och köra igen, då. Det är förstås fortfarande väldigt svullet och har inte samma rörlighet som det andra benet, men det är ju sådant han får träna upp. Huvudsaken att allt såg bra ut! Passade på att ta kontrollprovet på Freya också – där fanns inte ett spår av någon infektion mera! Så glad jag blev då jag fick höra det.

Har du hört om Vildmarken? Om inte, så tycker jag du ska kika på deras hemsida. De drar jägarexamenskurser, ordnar jaktresor, skriver onlinetidningen Magasin Vildmarken…  Själv är jag ambassadör för Team Vildmarken Sverige. Jag blev utvald av Vildmarken, vilket innebär att jag representerar varumärket och sprider deras budskap på webben och i skogen. Att gå med i detta team var inget svårt val – vi delar alla samma sunda värderingar och kärleken till jakten. Teamet är realativt nystartat, men vi är en härlig blandning av killar och tjejer med jakten som gemensam knytpunkt.

NYTT PÅ GÅNG

Här ekar det tyst, måste jag konstatera. Det har hänt mycket på sista tiden i mitt privatliv. För att gå pang på – jag har sagt upp mig från min trygga vardag på Blomberg, för att börja driva eget företag! Jag skickade in alla papper förra veckan och nu väntar jag på bekräftelser. 31:a maj är min sista dag på Blomberg, efter det kastar jag mig ut och prövar mina vingar. Det är jättespännande! Jag kommer att jobba för Existens på företagarbasis, samtidigt som jag drar igång återförsäljning av olika hund- jakt och friluftslivsrelaterade produkter. Om ni har tips på bra och lite annorlunda produkter, så tipsa gärna. Man vet aldrig…

Annars slipper Patte sitt gips imorgon och förhoppningsvis ser allt bra ut. Blir en dag på sjukhuset – han kan ju inte köra ännu. Freya ska vi ta kontrollprov av imorgon och lämna det till veterinären – jag hoppas så att infektionen gett med sig nu. Annars går vi på utställningsträningar, sågar ved och fixar i trädgården.

FREYAS VETERINÄRBESÖK

I onsdags var vi till veterinär med Freya för att kolla upp vad som kan vara problemet när hon jagar och river håret av svansen. Vi brukar åka till Västkustens djurklinik – har alltid fått bra service där. Jag är inte sponsrad av dem eller något sådant – om någon gör ett bra jobb kan de väl få cred för det..?

Hur som, vid veterinären visade hon inga tecken på att bry sig i sin svans. Typiskt. Skönt, men en börjar ju fundera om man åkt till veterinären i onödan då. I väntrummet ägnade hon sig åt att försöka bli vän med alla. Hon hoppade, skuttade och gjorde sig till så att ingen kunde passera utan att dra på smilbanden och klappa om henne. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – hon är speciell, Freya.

Väl inne hos veterinären undersöktes svansen och vi fick svara på lite frågor. Maskmedel fick hon ju senast då vi var över till Sverige på toppfågeljakten, så mask uteslöts.  Analsäckarna tömdes – de var halvfulla. Ibland kan det bara vara frågan om en känslig hund som börjar beté sig lustigt om det finns sekret där. Annars kan det vara urinvägsinfektion. Höfterna var det inga fel på – det lär ska visst kunna orsaka detta beteende om de inte är som de ska vara. Nu avvaktar vi för att se om det hjälpte att tömma analsäckarna. Om Freya inte slutar snurra och riva svansen ska vi ta urinprov och se om hon har urinvägsinfektion. Är det det, blir det antibiotika. Är det inte det, så väntar mer undersökningar. Men jag hoppas det bara var analsäckarna som krånglade. Uppdatering följer…

FULL RULLE

Ojojoj – på sista tiden har det verkligen varit full rulle. Inom jaktklubben har vi påbörjat förnyandet av arrendekontrakten, när det är klart får vi nog alla ge oss en klapp på axeln. Det ligger ett jättejobb bakom redan och ännu minst (kan hända till och med mer) lika mycket arbete framför oss.

Arbetet med jaktvårdsföreningen rullar också vidare, det är många saker på agendan där också. Möten, evenemang, skolningar… Det ena avlöser det andra, känns det som. Men det är roligt och intressant! Jaktklubbarna och nejdens styrelse jobbar på riktigt bra, så det känns ändå som att det flyter på. Just nu planerar vi Jaktlerduvan 2016, som kommer att gå av stapeln 25 maj vid Stenträsket. Planeringen av älgjakten upptar också en del tid i och med de nya förvaltningsområdena. Man lär sig nya saker varje dag!

På hemmafronten kör vi ut morötter och krossad säd till djuren vid automaten. Älgarna är där nästan dagligen. I söndags då jag steg upp, var det tre rådjur vid automaten. Ett par timmar senare kom älgarna. Där finns också hjortspår. Tänk sådan lyx att kunna få se dessa fina djur!

Freya är det enda som bekymrar mig för tillfället. Hon hade sitt första löp över nyåret och i samband med det noterade vi att hon jagade svansen en del. Inget överdrivet och hon slutade när man sa åt henne. Sedan dess har vi sett fenomenet lite nu som då – före löpet hade vi aldrig sett det. Nu i sista veckan såg jag att hennes svens såg lite eländig ut – den ena sidan är det bara täckhåren kvar på, underullen liksom. De långa, fina hårstråna är borta. Sedan såg jag att när hon jagat i kapp svansen drar hon håret av den. Så idag ringde jag veterinär – på onsdag ska vi dit och visa upp. Det måste ju nästan vara något som kliar och retar..?

Så här som slutkläm – ett bloggtips! Där vi brukar jaga i Västerbotten, bor en av de intressantaste kvinnor jag känner – Miranda Frings Håf. Miranda bor vid vägens ände tillsammans med sin man, son och två hundar. Så som hon lever, så skulle jag också vilja göra. Jaktmässigt är hon nog något av en idol för mig. In och kika! Vill ni höra mer om och av Miranda, kan ni dessutom lyssna på ett klipp från programmet Ute med P1.

Bilden ovan är lånad från Mirandas header på bloggen → in och läs här!

DJURLIV

Vi var ute och fyllde på morötterna vid utfodringsautomaten här i veckan och slängde ut lite mer morötter på gården också – vi har en hare här som vi matar. Passade på samma gång på att kolla mårdfällorna – inget byte. Det hade kommit lite nysnö på kvällen och i nysnön fanns det alldeles färska spår. Får hoppas någon går i fällan…

Älgko med två kalvar har vi flera kvällar i rad kunnat betrakta från köksfönstret – det om något är naturnära boende det. En sådan lycka att få se dem – de är så fina! Hundarna var alldeles tokiga – antar de gärna hade velat få slippa lösa. I augusti är det dags igen – till dess torrtränar och konditionstränar vi.

HARJAKTSHELG

Harjakt – spänningen när stövaren driver och det kommer närmare. Då du lyfter hagelbössan halvvägs till axeln för att vara beredd när jösse väl kommer skuttande. Ögonblicket då du skymtar något vitt… Eller en olidlig väntan, på gränsen till tråkigt. Stövaren letar, letar, letar men det händer inget och du börjar småfrysa.

Själv upplever jag att harjakten är en kombination av allt. Jag är världssämst på att bara stå stilla på pass utan att höra ett knyst från hunden. Samtidigt är det intressant och det är många gånger jag inte stått beredd när jösse kommit samtidigt som hunden jagat åt ett annat håll. Harjakten är svår, tycker jag. Inte alls som älgjakt. Klart att hunden lämnar efter när älgarna sätter iväg också, men när hunden skäller är ju älgarna där, liksom. Det är svårt att förklara, eller så kanske det bara är jag som har svårt att ställa om mellan olika jaktformer..? Men all jakt är jakt och har sin charm och spänning.

Helgen spenderade vi på harjakt tillsammans med Pattes pappa Krister och hans stövare Lotta. Lördagen var trög, det hade kommit en del blötsnö och hararna hade inte varit i farten. Några timmar var vi ute, innan vi kopplade och åkte till Kristers stuga och grillade korv istället. Krister lämnade i stugan över natten, medan vi åkte hem och kollade mårdfällorna. Inget byte. På lördagskvällen fixade Patte middag – älgfilé med hemgjord potatisgratäng och sås. Patte har ett recept på sås som är to die for, det blir aldrig lika bra när jag försöker själv. Och så efterrätt då, cremé brule. Allt medan vi delade en flaska vin – det var ju alla hjärtans dag på söndagen.

Vi körde ut till Kristers stuga på söndag igen. Nu fanns det spår minsann. Vi släppte Lotta på sök, tänkte att det här tar inte länge det. Jamen visst… Två timmar senare var det fortfarande inte upptag, hon spårade fortfarande. Tänk, haren vad hade sprungit, jag vet inte ens hur många kilometer. Till sist kom hon in på grannmarkerna så då kopplades Lotta och vi tog fikapaus i stugan.

Efter fikat åkte vi ut igen och prövade på ett lite annat ställe. Där stod vi, med bössorna över axeln och Krister pratade i telefon. Då kom upptaget. Vi hann knappt flytta oss innan jösse kom skuttande längs med vägen. Vi blev nog lika förvånade allihopa. Snabbt som attan skuttade han in i skogen igen och vi sprang ut till våra pass. Flera timmar krumbuktade det i skogen, på ett område inte större än 300×300 meter. Och plötsligt satt den på backkrönet, en bit från mitt pass. Bedömde avståndet för långt men hoppades den skulle komma skuttande mot mig. Men nej, den tvärvände – och sprang rätt på Krister. Patt sade dock efteråt att det nog borde ha kunnat gå att skjuta där jag stod, men jag bedömde annorlunda. En ska ju inte ångra ett icke avfyrat skott, men lite surt kändes det allt. Det kommer nya chanser!

 

JAKTRIK HELG

Det här har varit en jaktrik helg. Kanske inte fullt lika rik för mig som för Patrik, men ändå. Själv blev jag lite ”handikappad” under fredagen, då det small till i ryggen, igen. Så nu måste jag nog ta tag i den problematiken på allvar också. Hur som, Patrik bestämde sig för att åka med på vitsvanshjortsjakt – sista helgen de var lovliga. Vem tror ni får fälla ett byte? Jo…

Det kom visst två stycken hjortar i pass, så han fällde den mindre. Minst sagt lyckat! Och ett fint hundjobb låg till grund för det hela – kan det bli bättre? På väg till slakthuset kom Patrik hemsvängandes och visade hjorten. Så intresserad Nelli var! Tror det är något som tänt för henne. Skytten får ta skinn etc. så med sig hem igen hade han det. Nelli ville igår ut, vi fattade inte varför. Men ut – och raka spåret till bilen där skinnet legat. Hon skulle visst kontrollera att det inte låg kvar längre, för när hon snusat runt där, gick hon in igen. Ibland blir man allt förvånad.

Söndagsmorgonen inleddes med en biltur till Komossa för att hämta hem morötter. Jaktklubben köper in morötter för stödutfodring av vilt vintertid. Vi har en automat bara en bit från huset – det är så roligt att se att den är välbesökt. Tre rådjur har vi där, väldigt skygga. Och harar, vitsvanshjort och småfåglar. Nåja, på väg hem från Komossa ringde en jaktkamrat – han hade släppt hundarna på mårdhundsspår och de skällde nu vid ett gryt. Kunde han möjligen få litet assistans..?

Vi körde hem, bytte om och traskade iväg. Det var inte så långt att gå (under kilometern) och lättforcerad terräng, så jag traskade med. Väl framme vid grytet kunde ju inte jag bidra med så mycket, då ryggen var (och är fortfarande!) sjuk. Men jag fotograferade. Sakta började man gräva och flytta sten för att komma ner och in i grytet – ett stort stenholster. Inte det lättaste med frusen mark. Efter en timme eller så, kom ytterligare två jaktkamrater dit. Med sig hade de en grythund. Det tog inte länge sedan han slapp ner, tills vi fått mårdhunden.

Nöjda och glada traskade vi sedan hemåt igen. På väg hem passade vi på att kolla mårdfällorna vi satt ut. Jag hade kollat dem senast dagen innan – och då var de tomma. Men nu..! Nu satt en mård där. Två grymma predatorer på samma dag, vilken lycka! Jag tycker den här typen av jakt är så intressant, men jag kan inte så mycket. Det är så roligt att få hänga med sådana som kan mera, så man får lära sig! Källen avslutades med jaktklubbens årsmöte. I år är det mycket på gång i klubben!

DE SENASTE VECKORNAS HUNDLIV

Det har varit bråda tider nu, de senaste veckorna. På jobbet ska flera projekt ut innan jul, jaktvårdsföreningsarbetet tar sin tid, jaktklubben tar sin tid, hundarna ska tränas – säsongen är närapå slut – och dessutom är det jul nästa vecka.

Vi har varit med Rex på ett prov till – Kimoprovet. Men det vill sig inte riktigt. Så nära, men ändå så långt borta. Resultatet här blev ett andrapris – älgen stod inte i upptaget och efter en stöt sprang det resten av tiden. Det är många poäng som ryker där. Före det har han två nollor – ett säsongsprov med bara spring och så Korsholmsprovet med bara sök- och lydnadspoäng. Snöpligt. Men han är ung ännu, fyllde två år i tisdags. Vi fortsätter jakten på brukschampionatet nästa höst.

Finaste Rex

I förra helgen tränade vi Rex på lördagen, Freya på söndagen. Fina dagar att vara ute, då det är ett par minusgrader och strålande sol. Med Rex hittade vi inget, trots ihärdiga sök. Blev bara många kilometer i benen för honom. Freya, å andra sidan, hittade älg på söndagen! Efter ett par timmar sök kom upptaget – på knepigt ställe, i fel vind och bara dryga hundra meter från oss. Precis medan Patte talade i telefon… Några minuter stod det fast – sedan kom kon oss närapå rätt i famnen. Om hon inte hade bråttom innan, så fick hon minsann det nu! Och Freya efter… Vi tränade uppenbarligen förföljande den dagen.

I älgens spår…

Stenkonst medan hunden är ute på sök

I tisdags var Patte ledig, så han och Rex spenderade en fin dag i skogen. Rex började leta på vad vi tror är samma spår som Freya hade i söndags. Efter ett par timmar kom några skall, innan det satte iväg. Kors och tvärs i uppemot tio kilometer innan det blev fast ståndskall. Under timmarna som följde, arbetade Rex som en kung. När mörkret fallit för flera timmar sedan, fick Patte Rex inkallad från älgarbetet. Rex fick minsann fira födelsedag på bästa möjliga sätt. Väl hemma fick han komma in och vila ut – det blev mången kilometer i benen för honom denna dag.

Det är fina dagar i skogen nu!

FREYAS FÖRSTA ÄLGARBETE

I söndags gick vi ut med Freya – lördagen spenderade jag som domare på Korsholmsprovet, men mer om det senare. Nu vill jag hylla lilltjejen, som gjorde ett utomordenligt arbete igår!

Patte och jag valde att gå i hemskogen, bara strax ovanom där vi bor. Lite trötta och slitna efter lördagens bravader var vi, så vi vandrade på i sakta mak. Lät Freya söka ut ordentligt. Solen lyste, marken var frusen och vinden hade mojnat en aning – det var en fin dag att vara i skogen! Rätt som det var for Freya på en längre runda än normalt – jag anade att hon kommit på spår. Rätt hade jag, det dröjde inte länge förrän upptaget kom, bara dyga 140 meter framför oss. Jag höll alla tummar och tår jag hade för att det skulle vara en lugn, samarbetsvillig älg – en sådan där som står snällt och fint i upptaget. En minut tickade iväg, så en till och en till och…

Med några gälla, höga skall satte ekipaget iväg. Inte långt, bara 200 meter, och vi kunde konstatera att det stod fast igen. Då kom Freya tillbaka. Vi valde att börja gå i riktningen där hon skällt sist och snabbt pinnade hon iväg igen och snart ljöd skallet på nytt. Men rätt snart traskade älgen vidare dryga 200 meter – och Freya efter. En paus tog hon – ner till ett dike för att dricka, och tillbaks igen. Ytterligare lite förflyttade älgen sig och då kom Freya tillbaka till oss än en gång. Hon var så glad och mallig – det kändes litet som om hon kom för att berätta att hon hittat något riktigt kul att pyssla på med, men att hon ville ha oss nära. Hon återvände snabbt till älgarbetet igen – och kom inte och hälsade på några fler gånger. Jag personligen tror att hon ville ha litet stöd och bekräftelse – för när hon fått det var det ingen tvekan om vad hon skulle göra.

Totalt sett arbetade hon närmare fyra och en halv timme timme med älg, nästan fyra timmar helt självständigt. Långa stunder stod vi bara och njöt medan vi lyssnade på när det höga, klara skallet ljöd genom skogen. Skalltätheten kom upp i närmare 90 skall/minut. Flera gånger var vi insmygande på ståndet – först bedömde vi spåren till kalv, men älgen såg för stor ut för att vara kalv. Det var så tätt, så det gick inte att säga med säkerhet. Ett ensamt djur, hur som helst.

Inkallning under älgarbetet försökte vi oss också på några gånger, men Freya struntade i oss… Under dagen flyttade älgen kors och tvärs på ett mindre område, med Freya efter. Plötsligt fanns ingen som helst tvekan i lilltjejen längre. Hjärtat svällde nog av stolthet och magen fylldes med mjukt sockervadd – tänk att min lilla tjej kan arbeta sådär..!

Till sist började dock dagen lida mot sitt slut med mörker och annat kvällsprogram. Vi kämpade oss sakta, sakta in på ståndskallet – 110 meter, 95 meter, 70 meter, 55 meter… Då vi var på 30-40 meter satte vi oss ned. Visslade sakta – såg att Freya hörde oss. Hon fortsatte skälla. Visslade sakta igen och hon tittade mot oss. Då fortsatte jag vissla och rätt som det var kom hon..! Oj, vad vi berömde henne, kramades, klappade om henne… Älgen strövade i sakta mak vidare och Freya höll på att krypa ur bandet då hon insåg att det var slut med det roliga för dagen. Nu väntar jag bara på nästa helg – då ska vi gå till skogs igen. Få se vad som händer då – och hur det går…

Freya – naturligtvis sov hon inne efter kanonjobbet!

HELGENS ÄLGJAKTER

Under hösten har det nästan varit mer regel än undantag att vi jagat älg med Smedsby-Böle på lördagarna – denna lördag inget undantag! I vanlig ordning samlades vi hela gänget och lade upp planerna för dagens jakt – i spårsnö! Som jag älskar snö! Freya fick också uppleva sin första snö – jag har på känn att hon inte var lika förtjust som jag…

En liten runda gick vi, men avslutade rätt snabbt då Rex hade fått upp ko med kalv. Jag åkte iväg på pass. Följde med på pejlen hur det rörde sig och insåg att det inte alls kommer att komma där jag var. En snabbkoll med jaktledaren och jag började förflytta mig. Plötsligt klev älgkon upp på skogsvägen ur diket, 70 meter framför mig. Kalven tätt efter och så ställde de sig, jämsides, med bredsidorna mot mig. En god stund stod de så, innan de gick över – jämsides. Ingen möjlighet att skjuta. Tät plantering på bägge sidor. Det är mycket fina djur att se på!

Rex var en bit efter och älgarna fortsatte i godan ro, men med tillräcklig fart för att han inte skulle vara hack i häl. Det fanns gott om stora diken som försvårade älgarbetet också – och sedan gick de över på grannmarkerna och vid ett större dike svängde Rex och kom tillbaka. Så kan det gå. För en gångs skull var vi hemma ”tidigt” ur jakten – men det kompenserade vi med att spendera några timmar med att försöka hjälpa en kamrat att få fast sin hund från ett älgarbete…

På söndagen samlades vi i hemmajaktlaget för litet kalvjakt. Dagen till ära var det inte många deltagare och alla som ville gå med hund fick göra det. Patte gick med Freya – vi sparade Rex då han skulle gå prov på måndag. Själv stod jag på pass. Det dröjde inte länge innan Bella, en jaktkamrats hund, fick upp älg. Ekipaget kom i sakta gångstånd närmare mig hela tiden. Spännande! De kom aldrig fram – men jag fick stå beredd och lyssna på skall i ett par timmar. Det kom att visa sig vara ensam kalv. Hela dagen jobbade vi med detta, men kunde konstatera oss komma tvåa. Hunden kopplades när älgen korsade en väg för andra gången – dagen började lida mot sitt slut.

En selfie på passet – har ni sett min snärtiga mössa?

Än Freya då – hur gick det för henne? Jo, älg hittade hon minsann. Den ena efter den andra. Icke samarbetsvilliga dock, utan tog till flykten med det samma. Först tog hon upp en mindre tjur – Patte såg den på ett uthugg. Efter ett par kilometers förföljande svängde Freya, kom tillbaka och tog upp ett par andra, fullväxta djur. Samma historia igen. Precis som Patte sedan skulle koppla Freya, ja då kom den ensamma kalven sättande och Freya for efter den istället. Nu väntar jag på att möta älg som vill stå i upptaget… Men hon är bra på gång, Freya. Tungt före var det för henne, speciellt på mossarna med rätt mycket snö. Hon njöt verkligen då hon fick komma in och mysa framför brasan på kvällen.

Freya i snön

ÄLGJAKT – PÅ FLERA VIS

Förra lördagen var vi inbjudna till Smedsby-Böle för älgjakt, igen. Det är roligt att man får komma och jaga – så tacksam för dessa möjligheter! Vi tog bara med oss Rex denna gång. Tanken var att vi skulle släppa honom, men kvällen innan hade en i jaktlaget sett fem djur – tre tjurar och två kor – uppe i Böle. Det är ett område som det inte går att släppa hund på, eftersom det finns boskap runtomkring. Patte och jag fick komma med som passkyttar.

Redan när vi körde ut, såg man älgarna på en åker. Passkyttarna ställde ut och drevkedjan startade. Efter dryga halvtimmen small det. Tjur i backen! Drevkedjan gick ut och alla samlades för utdragning. En sextaggare visade det sig vara, dock inte med de finaste av horn… Vi beslöt att inte släppa Rex mer den dagen, det skulle bli så sent och vi skulle åka på älgfest på kvällen.

Adolf med tjuren

Närbild på hornet på vänster sida – på högra var det bara två taggar

På lördagskvällen blev det fest – älgfest – med hemmajaktlaget i jaktstugan. Jag minns inte när vi festade sist… Men oj, så roligt vi hade! God mat, roligt och glatt sällskap, sång, lekar, lucia… Och så en och annan diskussion om älgjakten, men vad kan man annat förvänta sig på en älgfest..? Som ni säkert förstår, blev söndagen en vilodag. En välförtjänt paus.

Själv har jag semester denna vecka, så jag är ute med hund så mycket jag hinner och vädret tillåter. Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, men jag undrar allt jag… I måndags var jag ute med Rex. Knepigt väder, det hade regnat hela natten, men på morgonsidan frös det på. Han letade och letade – snurrade på flera ställen, men fick inget utrett. Pratade med en annan i jaktlaget som också var ute denna morgon – han upplevde samma sak. Jag funderade om det kunde bero på att det inte var fruset precis överallt, utan det fanns fläckar här och där som inte var frusna… kanske det fanns vittring där, och så försvann det på de ställen det frusit på?

Bästa möjliga måndagsmorgonen en kan ha

Rex

Igår var det till och med för ruggigt väder för mig, så jag stannade inne med pappersarbete istället. Men idag har jag varit ute med Freya!  Hon letade på bra, det fanns en hel del spår. Så plötsligt sträckte hon iväg och 170 meter från mig började hon skälla! Jag stod alldeles stilla och tyst, men oturligt nog gick det loss efter bara någon minut. Och Freya efter..! Det var spännande att följa med på pejlen hur hon for. Själv gick jag fram till spåret och konstaterade att det troligen rörde sig om ett ensamt, vuxet djur. Freya förföljde i åtminstone 3-4 kilometer, innan hon tappade spåret i en utdikad mosse. Då svängde hon – efter enträgna försök att hitta det och slippa över diken – och kom på bakspåret tillbaka till mig. Nu ligger hon inne i vardagsrummet och gosar sig.

Freya