OM MIG

Väckarklockan ringer och sakta öppnar jag ögonen. Inte ens fem ännu. Tar ett djupt andetag, svänger benen över sängkanten och gäspar stort. Hastigt klär jag på mig, snörar kängorna med van hand och grabbar tag i pejlutrustning och hundkoppel samtidigt som jag studerar vindriktningen. Solen har inte gått upp ännu, termometern visar ett par plusgrader. Det kommer att bli en fantastisk dag, jag bara vet det.

Nelli ligger kvar i sängen och sover. Hon är ingen morgonhund, min tollare. Hundarna i hundgården är desto piggare. Rex sitter i sitt hörn och tittar upp mot huset, säkert tycker han att jag är litet sen. Felix sitter i kojan och kikar ut, han undrar säkert om det är hans tur idag. Och Freya, hon ligger hopsnurrad under träbänken och hoppas att jag inte ska se henne. Hon har samma morgontrötthet som Nelli. Jag själv är inte heller så väldans pigg alla gånger, speciellt inte om jag måste stiga upp. Är det frivilligt, så går det bra. Annars är snoozefunktionen välanvänd.

Idag är jag på gott humör – hur skulle jag kunna låta bli, liksom? En ledig dag, som jag får spendera i skogen med en hund. Det är livet, det! Sänder en tanke till mina kollegor, som ännu sover. Men som sedan, då jag går i skogen, kommer att sitta framför datorerna och jobba. Det gör jag också, för det mesta. Bollar med projekt på dagarna, på kvällarna är det jaktvårdsföreningen som upptar mina tankar. Det känns i kroppen att jag sitter stilla för mycket. Så det ska jag ändra på.

Kliver ut på trappan, stänger försiktigt dörren bakom mig. Börjar snedda över gräsmattan mot hundgårdarna. Sneglar upp mot huset. Vårt hus. Det finaste. Rött med vita knutar, precis så som jag alltid föreställt mig det. Patte vinkar från köksfönstret. Han är fin han. Om ett par timmar åker han till jobbet – bygger lika fint hus åt någon annan som det han byggde åt oss. Kanske är han ändå litet avundsjuk på mig, just idag..? Han är ju lika hund- och jakttokig som jag. Jag vinkar tillbaka och ler.

Idag blir det Rex som får komma ut, Freya har sprungit flera dagar nu och Felix börjar vara till åren. Rex är ivrig, inte ens fyllda två år ännu. Han jobbar som en maskin. Jag minns tillbaka till hans första eftersök, tidigare i höst. Känslan när han lyckades, när jaktlaget lyckades. Jag blir fortfarande litet tårögd då känslan kommer över mig. Ett lyckat  hundjobb kan få mig ur balans när som helst. Det är min lön för mödan, den tid, jag satsar. När jag satsar, satsar jag allt.

Mången gång har jag upprepat ovanstående procedur, men ännu fler är de gånger jag inte gjort det. Ännu.