HARJAKTSHELG

Harjakt – spänningen när stövaren driver och det kommer närmare. Då du lyfter hagelbössan halvvägs till axeln för att vara beredd när jösse väl kommer skuttande. Ögonblicket då du skymtar något vitt… Eller en olidlig väntan, på gränsen till tråkigt. Stövaren letar, letar, letar men det händer inget och du börjar småfrysa.

Själv upplever jag att harjakten är en kombination av allt. Jag är världssämst på att bara stå stilla på pass utan att höra ett knyst från hunden. Samtidigt är det intressant och det är många gånger jag inte stått beredd när jösse kommit samtidigt som hunden jagat åt ett annat håll. Harjakten är svår, tycker jag. Inte alls som älgjakt. Klart att hunden lämnar efter när älgarna sätter iväg också, men när hunden skäller är ju älgarna där, liksom. Det är svårt att förklara, eller så kanske det bara är jag som har svårt att ställa om mellan olika jaktformer..? Men all jakt är jakt och har sin charm och spänning.

Helgen spenderade vi på harjakt tillsammans med Pattes pappa Krister och hans stövare Lotta. Lördagen var trög, det hade kommit en del blötsnö och hararna hade inte varit i farten. Några timmar var vi ute, innan vi kopplade och åkte till Kristers stuga och grillade korv istället. Krister lämnade i stugan över natten, medan vi åkte hem och kollade mårdfällorna. Inget byte. På lördagskvällen fixade Patte middag – älgfilé med hemgjord potatisgratäng och sås. Patte har ett recept på sås som är to die for, det blir aldrig lika bra när jag försöker själv. Och så efterrätt då, cremé brule. Allt medan vi delade en flaska vin – det var ju alla hjärtans dag på söndagen.

Vi körde ut till Kristers stuga på söndag igen. Nu fanns det spår minsann. Vi släppte Lotta på sök, tänkte att det här tar inte länge det. Jamen visst… Två timmar senare var det fortfarande inte upptag, hon spårade fortfarande. Tänk, haren vad hade sprungit, jag vet inte ens hur många kilometer. Till sist kom hon in på grannmarkerna så då kopplades Lotta och vi tog fikapaus i stugan.

Efter fikat åkte vi ut igen och prövade på ett lite annat ställe. Där stod vi, med bössorna över axeln och Krister pratade i telefon. Då kom upptaget. Vi hann knappt flytta oss innan jösse kom skuttande längs med vägen. Vi blev nog lika förvånade allihopa. Snabbt som attan skuttade han in i skogen igen och vi sprang ut till våra pass. Flera timmar krumbuktade det i skogen, på ett område inte större än 300×300 meter. Och plötsligt satt den på backkrönet, en bit från mitt pass. Bedömde avståndet för långt men hoppades den skulle komma skuttande mot mig. Men nej, den tvärvände – och sprang rätt på Krister. Patt sade dock efteråt att det nog borde ha kunnat gå att skjuta där jag stod, men jag bedömde annorlunda. En ska ju inte ångra ett icke avfyrat skott, men lite surt kändes det allt. Det kommer nya chanser!

 

LOJAKT

Föret har inte varit det bästa här, men igår vågade vi oss ut på litet harjakt. Det blev tyvärr inte mycket av jakten på första området och vi planerade att byta. Men då kom telefonsamtalet – lojakt. Man hade hittat spår och allt såg bra ut. Själv har jag aldrig varit med på lojakt tidigare – det har aldrig passat sig. Jag valde att stå över eftermiddagens harpass och istället delta i lojakten.

Inom Vasanejdens område har alla klubbarna deltagit i ett samsök av dispens på lodjur. Denna säsong har två dispenser beviljats Vasanejden. Det finns en del lodjur här i trakterna och det märks fort när ett lodjur finns på området.

Vid samlingsplatsen blev vi utpostade. Efter uppställning släpptes hunden in på spåret. Först såg det dystert ut, men efter ett tag blev det fart på drevet och då kom det rätt mot mig. Det svängde tyvärr inne i skogen – innan det skulle komma ut på kalhugget jag passade på. Efter en stund fick en annan i samjakten chansen och lon fälldes. Det var en mindre hane. Jag har aldrig fått se en lo på så nära håll tidigare – det är mycket vackra djur! Och grymma predatorer.