JAG ÄR REDO!

Idag är det som dan före dopparedan och jag tassar runt här hemma och snörvlar. Käkar Burana och försöker att inte göra mycket alls, för att spara på krafterna. Typiskt, ksulle jag vilja säga. Men med Pattes bror som först dukade under i förkylning och sedan Patte själv… Ja, då var det väl inte så konstigt. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att förstå att jag låg i riskzonen.

Hur som, förkyld eller inte. Imorgon finns det inga begränsningar – jag är redo! Det är tjugonde augusti och premiär för löshundssläpp. Som jag väntat, längtat och räknat dagarna! Klämt på pejlen, startat igång pejlprogram bara för att dubbelkolla. Köpt nya underställ och andra kläder – igår kom mitt paket med Aclima- underställ och en läcker jacka i blått som jag inte kunde motstå. Jag har verkligen fastnat för märket, sedan ett par bekanta rekommenderade det åt mig. Funktionellt och sitter bra, sticks inte och fräsiga färger. Blir rätt svårt att motstå då… En tunn jacka i camomönster av märket Alaska har jag också slagit till på. Och skorna från Lundhags. Patte har kört med sina kängor ett år och han var så fruktansvärt nöjd, så jag bara måste satsa. Själv har jag väldigt svårt att hitta kängor och visst var det lite knepigt nu med. Dammodellen funkade inte alls, så det blev herrmodellen, men en storlek större än normalt. Då satt det som ett smäck. Imorgon ska de få första chansen att visa vad de går för! Nu lät jag som ett modelejon, som bara bryr sig om prylarna. Tvärtom. Jag har länge behövt förnya jaktgarderoben och jag bestämde mig för att nu jäklar var det dags.

Men det allra viktigaste är också i skick – Freya! Äntligen är hon fri från symptom och infektioner. Vilken lättnad det var i tisdags när veterinären ringde och berättade att kontrollprovet var helt rent. Som vi kämpat med antibiotika, svansbitning och annat elände under sommaren. Jag passade på att fråga om det är något ständigt återkommande. Veterinären berättade att Freya är så ung ännu, så man kan inte med säkerhet säga att det kommer i samband med varje löp ännu. Men det finns hundar som har problem med detta vid löp och då sätter man in antibiotika genast. Om hunden ska användas i avel, rekommenderades att låta tiken få valparna och sedan sterilisera. Just nu är jag bara glad att hon är frisk. Valpar har vi inte tänkt på annat än flyktigt. Det ska finnas köpare och jag vill gärna meritera henne nu först. Jag håller tummarna för att vi ska få en riktigt dunderbra säsong tillsammans!

Nu ska jag försöka att aktivt väcka liv i bloggandet igen – jag har mycket tankar som jag vill sätta pränt på. Hoppas du vill följa med! Har du några tips på hur du vill jag ska utveckla bloggen, vad jag kan skriva om eller så, så kommentera!

EN GÅNGEN VECKA

Livet bara rullar på – dag blir till natt blir till dag. Man hänger inte riktigt med, känns det som. Även om jag inte minns allt vad jag gjort den senaste veckan, så har det varit fullt upp. I fredags åkte Patte och jag i alla fall på abborrskiva till Lokan. Det var suveränt gott! Eftermiddagen övergick i kväll och avslutades med en spontan bastukväll. Tror klockan var efter fyra på morgonen när vi cyklade ikapp med tidningsutdelaren. Lördagen var en trött historia, åtminstone inledningsvis.

På kvällen for vi ut och åt middag på Bock’s med pappa & co. Det var nämligen så att han hade fyllt 50 år på fredagen och det firade vi. Själv åt jag urgoda ribs (igen!). Måste åka till Bock’s igen, jag skulle verkligen vilja testa på deras hamburgare också! Eftersom jag fortfarande var lite trött, ställde jag upp som chaufför. Klockan var väl strax före ett på natten då vi kom hem.

Söndagen blev ingen vilodag. Hundutställning stod på agendan. Vi hade lovat att ställa upp vid korvgrillningen, jag och Patte, så glatt pallrade vi oss iväg dit. Jag tycker det är rätt roligt att sälja korv, faktiskt. Alltid spännande att se hur många kalla korvar till hundarna man får sälja. Rex hade vi också med oss. Han fick vila i buren bakom korvståndet före och efter sin uppvisning.

Den här gången behövde Patte inte skämmas i ringen. Rex uppförde sig närapå exemplariskt. Ett hejdundrande framsteg, om man jämför med förra gången. Resutatet på Rex var väntat – EH (erittäin hyvä), ett andra pris alltså. Han har fått två EH nu, så det är väl bara att konstatera fakta. Freya kunde vi ju inte visa upp, då hon åt antibiotika ännu. Kuren tog slut igår kväll, så nästa vecka ska vi ta kontrollprov. Hoppas verkligen att det är rent nu! Det är ju snart premiär..! Resten av kvällen, den for i arbete med nejden och jaktklubbens styrelsemöte.

Idag publicerades mina artiklar som jag skrivit för Vasabladet. Jag har ju hoppat in som frilansskribent till deras temanummer med jakt och fiske. Det var nog spännande att bläddra genom tidningen och se sitt namn i tryck. Jag hoppas att intervjuoffren var lika nöjda som jag… Och så hoppas jag att jag ska få skriva mer!

44 DAGAR

Jag tittade i almanackan och konstaterade att det är 44 dagar sedan jag skrivit något på bloggen. Det är så fullt upp hela tiden, tycker jag. Vasanejden har inte tagit någon direkt sommarpaus i år. Firman ska snurra och så har jag hoppat in en hel del i hemservicen nu den senaste månaden. Hundarna och allt kring dem har upptagit en hel del tid och tankar. Och så ska man ju hinna leva också, där emellan… Så nu finns risk för ett långt inlägg, så att alla är uppdaterade på läget och vi får köra på med bloggen ordentligt igen nu från augusti.

Midsommaren kom och gick. I vanlig ordning spenderades den med kompisar ute på en villa. Nelli hängde med, såklart. Hon har en stående inbjudan till midsommarfirandet. Sommaren visade sig verkligen från sin bästa sida just denna helg. Vi åt gott. Patte och jag hade med älgmalet så det blev älgfärsbugare åt hela gänget. En av våra vänner brukar alltid göra rövarstek, så också i år. Och den blev verkligen god. Jag skulle ha kunnat äta upp hela steken själv, så god var den! Bastun var varm varje kväll, vi simmade, fiskade och brände oss i solen. Jag var inte mitt snyggaste jag när vi kom hem igen, men det är väl helt okej. Jag hade haft kul!

Pappa har hämtat hem en ny hund och han är så söt! En gråhundsvalp som heter Bulten. man blir nog lite valpsjuk, får jag lov att erkänna. Tur man kan gosa med Bulten då. Ja, och så passar han ju på att påminna om baksidan med valpar – de synålsvassa tänderna. Men jag misstänker att det är glömt och förlåtet tills vi ska ha en ny hund igen…

I början på juli åkte Patte och jag iväg med Freya på hundutställning till Karis. Vi övernattade på Ekenäs camping och höll till ute på Hangö kvällen innan utställningen. En liten semesterresa blev det till lika. Det var så fint ute på Hangö. Vi traskade runt vid strandpromenaden och valde vilken restaurang vi skulle äta på. Tog kort i solskenet och bara njöt. Man känner sig alltid lite fri när man kommer hemifrån.

Vi hade inte varit säkra på om vi skulle åka och ställa ut henne alls, då hon igen börjat riva sig i svansen. Den var faktiskt riktigt eländig. Men det ska visst inte spela någon roll, sa de som förstår sig bättre. Själv tycker jag att Freya är riktigt fin som hund, och kritiken vi fick på utställningen tyckte jag mestadels var riktigt bra. Och så slutade det med ett H (hyvä – god – good). Jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken. Vi gick juniorklass och hon var ännu under femton månader så det räknas inte för jaktprov, men ändå. Tramshjärnan Rex har vi EH (erittäin hyvä – mycket god – very good) på, så jag förstår inte.

[Fritt översatt från den finska kritikblanketten]. Kalliokarin Freya, 48 cm. Kan hanteras. Nära medelstorlek. Passlig i muskulaturen. Lång kropp. Klar mellangrå i färg. Skallen ännu under utveckling. Bra mask och mörka öron. Bra hals. Mycket bra utvecklad kropp sett till ålder. Tillräcklingt vinklad fram, kraftigare bak. Lite platta tassar. Svansen kunde vara hårdare snurrad. Bra färgskiftningar och god pälskvalitet. Trevligt uppförande. Rör sig med bra steglängd.

Så att… Vi får försöka gå på nya utställningar nästa år. I år blev det ingen fler, tyvärr. Även om vi anmält till Korsholmsutställningen inkommande söndag. Jag tog Freya till veterinären för vaccinering då vi kom hem från Karis. Passade på att fråga om svansen samtidigt så de ville ta urinprov med tanke på hennes tidigare sjukdomshistoria med urinvägsinfektion. De tömde analsäckarna på samma gång – de var nästan fulla. Och urinprovet – ja, det visade på en ny infektion så vi åkte på en ny antibiotikakur (10 dagar) och blev utan vaccination. När kuren var slut, kom vi in igen med kontrollprov av urinen. Freyas allmäntillstånd var mycket bra, så vi fick henne vaccinerad. Men kontrollprovet var inte rent, utan sattes till odling. Efter ett par dagar ringde de och meddelade att vi skulle ge ytterligare en antibiotikakur, hela 20 dagar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har kommit infektion efter bägge löpen nu. Så här kan vi ju inte ha det, känns det som. Medicinerar ju sönder henne med antibiotika då. Någon som har något tips? Och analsäckarna tömdes vid förra konstaterade infektionen också – i april. Och de var fulla nu igen. Hur blir det så?

Vi har tränat blodspår med hundarna för att hålla dem aktiverade. Freya får ju inte hårdträna nu, så det är bara lätt motion och tankeverksamhet som gäller för henne. Freya spårade bra, men det var stor skillnad på henne och Rex i spårandet. Hon stretade framåt, ville gå för hårt, var lite väl ivrig och kom av spåret ibland. Rex å andra sidan, han har gjort det förut och traskade spårsäkert och i lugn takt. Övning ger färdighet. Rex tar vi också ut på långa löpturer när kvällarna kallnat och börjat övergå i natt. Som jag längtar efter hösten nu!

Min första leverans av Vom og Hundemat har kommit. Det var bara en halv pall, lite på 400 kg. Men det var nog en hiskelig tur att lillebror råkade vara hemma och kunde hjälpa mig att bära det till frysarna. De blev fulla minsann. Vi har byggt ett uthus på baksidan, där jag förvarar allt. Inne hade det aldrig gått. Jag har haft min första hundrastning och ikväll har jag inledande möte med en potentiell ny kund. Vi matar ju förstås våra egna hundar med VOM också, och som hundarna älskar det! De slukar det. Inget lämnar kvar i kopparna. Det här är ett riktigt bra foder. Ännu blandar vi upp fodret med torrfoder, men i planerna ligger att övergå till helfoder småningom.

Vi har varit två helger på dans till Arken. Nu i helgen spelade Matz Bladhs där. Så roligt att bryta upp vardagen med något annat. På Kaffebådan har vi också varit en helg. Bastu och villaliv tillsammans med pappa och Sussi. Ja, och Bulten såklart!

FULL FART FRAMÅT

Det är mycket på gång nu med allt, känns det som. Jag jobbar mina sista veckor på Blomberg så där ska jag ju försöka sammanställa dryga tre års arbete för att kunna göra en bra överlämning. Med nya firman är det alltid något att fundera på, det får jag väl vänja mig vid. Jag är väldigt nöjd över mitt val, det känns rätt. Också med Vasanejden har det varit en hel del att göra på sista tiden. Licensansökningarna ska småningom lämnas vidare till Viltcentralen, skjutningarna vid Stenträsket drar igång imorgon och jägarexamens-tillfällena har redan sparkat igång. Om ett par veckor ordnas Jaktlerduvan – stafettkarnevalen för ungdomar med jakt och skytte som intresse. Sedan följer jaktstig och andra tävlingar under sommaren.

Igår slapp Patte äntligen gipset. Benet röntgades och en läkare konstaterade att det läkt ihop mycket fint och att allt såg bra ut. Bara att tuta och köra igen, då. Det är förstås fortfarande väldigt svullet och har inte samma rörlighet som det andra benet, men det är ju sådant han får träna upp. Huvudsaken att allt såg bra ut! Passade på att ta kontrollprovet på Freya också – där fanns inte ett spår av någon infektion mera! Så glad jag blev då jag fick höra det.

Har du hört om Vildmarken? Om inte, så tycker jag du ska kika på deras hemsida. De drar jägarexamenskurser, ordnar jaktresor, skriver onlinetidningen Magasin Vildmarken…  Själv är jag ambassadör för Team Vildmarken Sverige. Jag blev utvald av Vildmarken, vilket innebär att jag representerar varumärket och sprider deras budskap på webben och i skogen. Att gå med i detta team var inget svårt val – vi delar alla samma sunda värderingar och kärleken till jakten. Teamet är realativt nystartat, men vi är en härlig blandning av killar och tjejer med jakten som gemensam knytpunkt.

NYTT PÅ GÅNG

Här ekar det tyst, måste jag konstatera. Det har hänt mycket på sista tiden i mitt privatliv. För att gå pang på – jag har sagt upp mig från min trygga vardag på Blomberg, för att börja driva eget företag! Jag skickade in alla papper förra veckan och nu väntar jag på bekräftelser. 31:a maj är min sista dag på Blomberg, efter det kastar jag mig ut och prövar mina vingar. Det är jättespännande! Jag kommer att jobba för Existens på företagarbasis, samtidigt som jag drar igång återförsäljning av olika hund- jakt och friluftslivsrelaterade produkter. Om ni har tips på bra och lite annorlunda produkter, så tipsa gärna. Man vet aldrig…

Annars slipper Patte sitt gips imorgon och förhoppningsvis ser allt bra ut. Blir en dag på sjukhuset – han kan ju inte köra ännu. Freya ska vi ta kontrollprov av imorgon och lämna det till veterinären – jag hoppas så att infektionen gett med sig nu. Annars går vi på utställningsträningar, sågar ved och fixar i trädgården.

SJUKLINGAR

Patte, han sitter hemma med brutet ben han. I förra veckan var vi till sjukhuset för stygnborttagning och gipsbyte. Fascinerande att se på, måste jag säga. Tror inte Patte delar min åsikt fullt ut – kan bero på att det var hans ben som var det utsatta. Allt såg i alla fall bra ut, såret hade läkt fint och stygnen är således borta nu. Nytt gips är på plats och nu får han belasta benet till jämvikt. Om lite på en vecka får han börja gå lite med gipset. Tre veckor kvar – så slipper han gipset helt. Så skönt det ska bli! För Patte förstås, men också för mig. Man märker nog inte riktigt hur mycket en annan gör, förrän man är utelämnad till att göra allt själv. Men jag knatar på. Och Patte är envis och gör allt han bara kan.

Förra veckan hade jag vintersemester. Det blev några kvällsmöten, fikan, lunch på Peters kök och många butiksbesök. Till slut hittade vi vad vi letade – en grill. Den förra slängde vi ifjol höstas. Ska faktiskt bli rätt skönt med sommar, goda älgbiffar på grillen och lite varmare ute. Trodde jag aldrig jag skulle säga.

Freyas svans har inte ändrat nämnvärt. Så då jag ändå var hemma, passade jag på att ta urinprov av henne för att se ifall det skulle kunna vara urinvägsinfektion. Banne mig, om det inte var det också! ”Allt mellan himmel och jord” sade veterinären. Detlåter ju inte alls bra. Och man känner sig som en urusel hundägare. Men nu hoppas vi få det åtgärdat. Freya fick en tvåveckors antibiotikakur och när den är slut ska vi vänta ett par dagar och ta kontrollprov. Eventuellt behövs en till kur, då det var en kraftig infektion. Men vad som helst, bara lilltjejen blir frisk igen!

FREYAS VETERINÄRBESÖK

I onsdags var vi till veterinär med Freya för att kolla upp vad som kan vara problemet när hon jagar och river håret av svansen. Vi brukar åka till Västkustens djurklinik – har alltid fått bra service där. Jag är inte sponsrad av dem eller något sådant – om någon gör ett bra jobb kan de väl få cred för det..?

Hur som, vid veterinären visade hon inga tecken på att bry sig i sin svans. Typiskt. Skönt, men en börjar ju fundera om man åkt till veterinären i onödan då. I väntrummet ägnade hon sig åt att försöka bli vän med alla. Hon hoppade, skuttade och gjorde sig till så att ingen kunde passera utan att dra på smilbanden och klappa om henne. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – hon är speciell, Freya.

Väl inne hos veterinären undersöktes svansen och vi fick svara på lite frågor. Maskmedel fick hon ju senast då vi var över till Sverige på toppfågeljakten, så mask uteslöts.  Analsäckarna tömdes – de var halvfulla. Ibland kan det bara vara frågan om en känslig hund som börjar beté sig lustigt om det finns sekret där. Annars kan det vara urinvägsinfektion. Höfterna var det inga fel på – det lär ska visst kunna orsaka detta beteende om de inte är som de ska vara. Nu avvaktar vi för att se om det hjälpte att tömma analsäckarna. Om Freya inte slutar snurra och riva svansen ska vi ta urinprov och se om hon har urinvägsinfektion. Är det det, blir det antibiotika. Är det inte det, så väntar mer undersökningar. Men jag hoppas det bara var analsäckarna som krånglade. Uppdatering följer…

FULL RULLE

Ojojoj – på sista tiden har det verkligen varit full rulle. Inom jaktklubben har vi påbörjat förnyandet av arrendekontrakten, när det är klart får vi nog alla ge oss en klapp på axeln. Det ligger ett jättejobb bakom redan och ännu minst (kan hända till och med mer) lika mycket arbete framför oss.

Arbetet med jaktvårdsföreningen rullar också vidare, det är många saker på agendan där också. Möten, evenemang, skolningar… Det ena avlöser det andra, känns det som. Men det är roligt och intressant! Jaktklubbarna och nejdens styrelse jobbar på riktigt bra, så det känns ändå som att det flyter på. Just nu planerar vi Jaktlerduvan 2016, som kommer att gå av stapeln 25 maj vid Stenträsket. Planeringen av älgjakten upptar också en del tid i och med de nya förvaltningsområdena. Man lär sig nya saker varje dag!

På hemmafronten kör vi ut morötter och krossad säd till djuren vid automaten. Älgarna är där nästan dagligen. I söndags då jag steg upp, var det tre rådjur vid automaten. Ett par timmar senare kom älgarna. Där finns också hjortspår. Tänk sådan lyx att kunna få se dessa fina djur!

Freya är det enda som bekymrar mig för tillfället. Hon hade sitt första löp över nyåret och i samband med det noterade vi att hon jagade svansen en del. Inget överdrivet och hon slutade när man sa åt henne. Sedan dess har vi sett fenomenet lite nu som då – före löpet hade vi aldrig sett det. Nu i sista veckan såg jag att hennes svens såg lite eländig ut – den ena sidan är det bara täckhåren kvar på, underullen liksom. De långa, fina hårstråna är borta. Sedan såg jag att när hon jagat i kapp svansen drar hon håret av den. Så idag ringde jag veterinär – på onsdag ska vi dit och visa upp. Det måste ju nästan vara något som kliar och retar..?

Så här som slutkläm – ett bloggtips! Där vi brukar jaga i Västerbotten, bor en av de intressantaste kvinnor jag känner – Miranda Frings Håf. Miranda bor vid vägens ände tillsammans med sin man, son och två hundar. Så som hon lever, så skulle jag också vilja göra. Jaktmässigt är hon nog något av en idol för mig. In och kika! Vill ni höra mer om och av Miranda, kan ni dessutom lyssna på ett klipp från programmet Ute med P1.

Bilden ovan är lånad från Mirandas header på bloggen → in och läs här!

TOPPFÅGELJAKT

Om det inte är möjligt här, så kanske det är möjligt någon annanstans..?! Och det är ju precis vad det är. I vanlig ordning, får jag väl drista mig till att säga, packade vi på julannandagen in oss själva och Freya i Pattes bil och tog färjan över till vårt västra grannland. Landet där man genast bli på lite bättre humör, landet där ICA och min favoritleverpastej finns. Sverige, falukorvarnas land.

Fast för oss är inte Sverige falukorv – det är jakt, hundliv, semester och häng med vänner och bekanta. Och en korv på Statoil… Vi började diskutera Sverigeresorna medan landskapet sakta förändrades och blev vitt, kallt och … rent. Patte har återkommande rest hit de senaste tio åren, själv är jag uppe i åtta år nu. Min 20:nde jaktresa upp till Västerbotten. Varje resa brukar snitta på drygt en och en halv vecka – det är nästan åtta månader..! Jag ångrar inte en endaste en av mina resor – det är fantastiskt här!

I vanlig ordning bodde vi i en stuga hos Robert och Nathalie på Jakt För Livet. Tänk att kunna få bo och leva så – det vore rena drömmen. På dagarna jagade vi toppfågel, på kvällarna mös vi framför sprakande brasor, diskuterade, bastade, blev bjudan på middag hemma hos Miranda med familj… Livet när det är som bäst, helt enkelt. Här laddas batterierna till max. Och som Hasse en gång sade: Där vägen slutar, börjar äventyret. Han sade det så bra. För så är det.

Mjukstartade resan med att kolla Roberts krokar. ”Bara” -15 grader denna dag…

Freya närmar sig försiktigt…

…men till sist tar nyfikenheten överhanden och hon stoppar huvudet i hålet för att se om det kommer någon fisk. Det gjorde det inte.

Första dagen på skidorna möttes vi av -25 grader – det är minsann kallt det!

Må så vara kallt, men fantastiskt vackert var det.

Vi hittade en hel del betesplatser – men bara hönor såg vi. Inga tuppar – men de finns nog! En höna lättade bara ovanför våra huvud då vi pausade inne i en plantering.

Eftermiddagsvy – på väg tillbaka till stugan.

Hittade ett älgpass en dag då vi skidade…

Jag tyckte de hade så charmiga märkband för att man skulle hitta till passen.

En kväll var vi bjudna till Miranda med familj på middag. Kameran var inte framme under hela kvällen – ett tecken på att det varit en rolig kväll! Med oss hem fick vi hennes goda tunnbröd och en bit rökt älgkalvhjärta. Mums!

Vy över sjön, där vi passerade en tall med en enorm fågelholk.

Patte.

Här skulle vi ta oss över, blev att ta av skidorna och hoppa på stenarna över vattendraget.

En välbesökt saltsten.

Kikarspaning – nästsista dagen och ännu ingen tupp i topp så långt ögat kunde nå. Men väldigt vacker miljö!

Härligt ljus. Bilden förmedlar dock inte att det var -17 grader och en isande vind… Man ville gärna hålla sig på läsidan. Undrar vad kyleffekten kunde vara..?

Till sist stämde allt och Patte fick en mycket vacker orrtupp.

Patte är framme vid tuppen.

En stolt jägare med ett vackert villebråd. Med det tackade vi för oss och åkte hem – vardagen kallade.

DE SENASTE VECKORNAS HUNDLIV

Det har varit bråda tider nu, de senaste veckorna. På jobbet ska flera projekt ut innan jul, jaktvårdsföreningsarbetet tar sin tid, jaktklubben tar sin tid, hundarna ska tränas – säsongen är närapå slut – och dessutom är det jul nästa vecka.

Vi har varit med Rex på ett prov till – Kimoprovet. Men det vill sig inte riktigt. Så nära, men ändå så långt borta. Resultatet här blev ett andrapris – älgen stod inte i upptaget och efter en stöt sprang det resten av tiden. Det är många poäng som ryker där. Före det har han två nollor – ett säsongsprov med bara spring och så Korsholmsprovet med bara sök- och lydnadspoäng. Snöpligt. Men han är ung ännu, fyllde två år i tisdags. Vi fortsätter jakten på brukschampionatet nästa höst.

Finaste Rex

I förra helgen tränade vi Rex på lördagen, Freya på söndagen. Fina dagar att vara ute, då det är ett par minusgrader och strålande sol. Med Rex hittade vi inget, trots ihärdiga sök. Blev bara många kilometer i benen för honom. Freya, å andra sidan, hittade älg på söndagen! Efter ett par timmar sök kom upptaget – på knepigt ställe, i fel vind och bara dryga hundra meter från oss. Precis medan Patte talade i telefon… Några minuter stod det fast – sedan kom kon oss närapå rätt i famnen. Om hon inte hade bråttom innan, så fick hon minsann det nu! Och Freya efter… Vi tränade uppenbarligen förföljande den dagen.

I älgens spår…

Stenkonst medan hunden är ute på sök

I tisdags var Patte ledig, så han och Rex spenderade en fin dag i skogen. Rex började leta på vad vi tror är samma spår som Freya hade i söndags. Efter ett par timmar kom några skall, innan det satte iväg. Kors och tvärs i uppemot tio kilometer innan det blev fast ståndskall. Under timmarna som följde, arbetade Rex som en kung. När mörkret fallit för flera timmar sedan, fick Patte Rex inkallad från älgarbetet. Rex fick minsann fira födelsedag på bästa möjliga sätt. Väl hemma fick han komma in och vila ut – det blev mången kilometer i benen för honom denna dag.

Det är fina dagar i skogen nu!

FREYAS FÖRSTA ÄLGARBETE

I söndags gick vi ut med Freya – lördagen spenderade jag som domare på Korsholmsprovet, men mer om det senare. Nu vill jag hylla lilltjejen, som gjorde ett utomordenligt arbete igår!

Patte och jag valde att gå i hemskogen, bara strax ovanom där vi bor. Lite trötta och slitna efter lördagens bravader var vi, så vi vandrade på i sakta mak. Lät Freya söka ut ordentligt. Solen lyste, marken var frusen och vinden hade mojnat en aning – det var en fin dag att vara i skogen! Rätt som det var for Freya på en längre runda än normalt – jag anade att hon kommit på spår. Rätt hade jag, det dröjde inte länge förrän upptaget kom, bara dyga 140 meter framför oss. Jag höll alla tummar och tår jag hade för att det skulle vara en lugn, samarbetsvillig älg – en sådan där som står snällt och fint i upptaget. En minut tickade iväg, så en till och en till och…

Med några gälla, höga skall satte ekipaget iväg. Inte långt, bara 200 meter, och vi kunde konstatera att det stod fast igen. Då kom Freya tillbaka. Vi valde att börja gå i riktningen där hon skällt sist och snabbt pinnade hon iväg igen och snart ljöd skallet på nytt. Men rätt snart traskade älgen vidare dryga 200 meter – och Freya efter. En paus tog hon – ner till ett dike för att dricka, och tillbaks igen. Ytterligare lite förflyttade älgen sig och då kom Freya tillbaka till oss än en gång. Hon var så glad och mallig – det kändes litet som om hon kom för att berätta att hon hittat något riktigt kul att pyssla på med, men att hon ville ha oss nära. Hon återvände snabbt till älgarbetet igen – och kom inte och hälsade på några fler gånger. Jag personligen tror att hon ville ha litet stöd och bekräftelse – för när hon fått det var det ingen tvekan om vad hon skulle göra.

Totalt sett arbetade hon närmare fyra och en halv timme timme med älg, nästan fyra timmar helt självständigt. Långa stunder stod vi bara och njöt medan vi lyssnade på när det höga, klara skallet ljöd genom skogen. Skalltätheten kom upp i närmare 90 skall/minut. Flera gånger var vi insmygande på ståndet – först bedömde vi spåren till kalv, men älgen såg för stor ut för att vara kalv. Det var så tätt, så det gick inte att säga med säkerhet. Ett ensamt djur, hur som helst.

Inkallning under älgarbetet försökte vi oss också på några gånger, men Freya struntade i oss… Under dagen flyttade älgen kors och tvärs på ett mindre område, med Freya efter. Plötsligt fanns ingen som helst tvekan i lilltjejen längre. Hjärtat svällde nog av stolthet och magen fylldes med mjukt sockervadd – tänk att min lilla tjej kan arbeta sådär..!

Till sist började dock dagen lida mot sitt slut med mörker och annat kvällsprogram. Vi kämpade oss sakta, sakta in på ståndskallet – 110 meter, 95 meter, 70 meter, 55 meter… Då vi var på 30-40 meter satte vi oss ned. Visslade sakta – såg att Freya hörde oss. Hon fortsatte skälla. Visslade sakta igen och hon tittade mot oss. Då fortsatte jag vissla och rätt som det var kom hon..! Oj, vad vi berömde henne, kramades, klappade om henne… Älgen strövade i sakta mak vidare och Freya höll på att krypa ur bandet då hon insåg att det var slut med det roliga för dagen. Nu väntar jag bara på nästa helg – då ska vi gå till skogs igen. Få se vad som händer då – och hur det går…

Freya – naturligtvis sov hon inne efter kanonjobbet!

HELGENS ÄLGJAKTER

Under hösten har det nästan varit mer regel än undantag att vi jagat älg med Smedsby-Böle på lördagarna – denna lördag inget undantag! I vanlig ordning samlades vi hela gänget och lade upp planerna för dagens jakt – i spårsnö! Som jag älskar snö! Freya fick också uppleva sin första snö – jag har på känn att hon inte var lika förtjust som jag…

En liten runda gick vi, men avslutade rätt snabbt då Rex hade fått upp ko med kalv. Jag åkte iväg på pass. Följde med på pejlen hur det rörde sig och insåg att det inte alls kommer att komma där jag var. En snabbkoll med jaktledaren och jag började förflytta mig. Plötsligt klev älgkon upp på skogsvägen ur diket, 70 meter framför mig. Kalven tätt efter och så ställde de sig, jämsides, med bredsidorna mot mig. En god stund stod de så, innan de gick över – jämsides. Ingen möjlighet att skjuta. Tät plantering på bägge sidor. Det är mycket fina djur att se på!

Rex var en bit efter och älgarna fortsatte i godan ro, men med tillräcklig fart för att han inte skulle vara hack i häl. Det fanns gott om stora diken som försvårade älgarbetet också – och sedan gick de över på grannmarkerna och vid ett större dike svängde Rex och kom tillbaka. Så kan det gå. För en gångs skull var vi hemma ”tidigt” ur jakten – men det kompenserade vi med att spendera några timmar med att försöka hjälpa en kamrat att få fast sin hund från ett älgarbete…

På söndagen samlades vi i hemmajaktlaget för litet kalvjakt. Dagen till ära var det inte många deltagare och alla som ville gå med hund fick göra det. Patte gick med Freya – vi sparade Rex då han skulle gå prov på måndag. Själv stod jag på pass. Det dröjde inte länge innan Bella, en jaktkamrats hund, fick upp älg. Ekipaget kom i sakta gångstånd närmare mig hela tiden. Spännande! De kom aldrig fram – men jag fick stå beredd och lyssna på skall i ett par timmar. Det kom att visa sig vara ensam kalv. Hela dagen jobbade vi med detta, men kunde konstatera oss komma tvåa. Hunden kopplades när älgen korsade en väg för andra gången – dagen började lida mot sitt slut.

En selfie på passet – har ni sett min snärtiga mössa?

Än Freya då – hur gick det för henne? Jo, älg hittade hon minsann. Den ena efter den andra. Icke samarbetsvilliga dock, utan tog till flykten med det samma. Först tog hon upp en mindre tjur – Patte såg den på ett uthugg. Efter ett par kilometers förföljande svängde Freya, kom tillbaka och tog upp ett par andra, fullväxta djur. Samma historia igen. Precis som Patte sedan skulle koppla Freya, ja då kom den ensamma kalven sättande och Freya for efter den istället. Nu väntar jag på att möta älg som vill stå i upptaget… Men hon är bra på gång, Freya. Tungt före var det för henne, speciellt på mossarna med rätt mycket snö. Hon njöt verkligen då hon fick komma in och mysa framför brasan på kvällen.

Freya i snön

ÄLGJAKT – PÅ FLERA VIS

Förra lördagen var vi inbjudna till Smedsby-Böle för älgjakt, igen. Det är roligt att man får komma och jaga – så tacksam för dessa möjligheter! Vi tog bara med oss Rex denna gång. Tanken var att vi skulle släppa honom, men kvällen innan hade en i jaktlaget sett fem djur – tre tjurar och två kor – uppe i Böle. Det är ett område som det inte går att släppa hund på, eftersom det finns boskap runtomkring. Patte och jag fick komma med som passkyttar.

Redan när vi körde ut, såg man älgarna på en åker. Passkyttarna ställde ut och drevkedjan startade. Efter dryga halvtimmen small det. Tjur i backen! Drevkedjan gick ut och alla samlades för utdragning. En sextaggare visade det sig vara, dock inte med de finaste av horn… Vi beslöt att inte släppa Rex mer den dagen, det skulle bli så sent och vi skulle åka på älgfest på kvällen.

Adolf med tjuren

Närbild på hornet på vänster sida – på högra var det bara två taggar

På lördagskvällen blev det fest – älgfest – med hemmajaktlaget i jaktstugan. Jag minns inte när vi festade sist… Men oj, så roligt vi hade! God mat, roligt och glatt sällskap, sång, lekar, lucia… Och så en och annan diskussion om älgjakten, men vad kan man annat förvänta sig på en älgfest..? Som ni säkert förstår, blev söndagen en vilodag. En välförtjänt paus.

Själv har jag semester denna vecka, så jag är ute med hund så mycket jag hinner och vädret tillåter. Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, men jag undrar allt jag… I måndags var jag ute med Rex. Knepigt väder, det hade regnat hela natten, men på morgonsidan frös det på. Han letade och letade – snurrade på flera ställen, men fick inget utrett. Pratade med en annan i jaktlaget som också var ute denna morgon – han upplevde samma sak. Jag funderade om det kunde bero på att det inte var fruset precis överallt, utan det fanns fläckar här och där som inte var frusna… kanske det fanns vittring där, och så försvann det på de ställen det frusit på?

Bästa möjliga måndagsmorgonen en kan ha

Rex

Igår var det till och med för ruggigt väder för mig, så jag stannade inne med pappersarbete istället. Men idag har jag varit ute med Freya!  Hon letade på bra, det fanns en hel del spår. Så plötsligt sträckte hon iväg och 170 meter från mig började hon skälla! Jag stod alldeles stilla och tyst, men oturligt nog gick det loss efter bara någon minut. Och Freya efter..! Det var spännande att följa med på pejlen hur hon for. Själv gick jag fram till spåret och konstaterade att det troligen rörde sig om ett ensamt, vuxet djur. Freya förföljde i åtminstone 3-4 kilometer, innan hon tappade spåret i en utdikad mosse. Då svängde hon – efter enträgna försök att hitta det och slippa över diken – och kom på bakspåret tillbaka till mig. Nu ligger hon inne i vardagsrummet och gosar sig.

Freya

SÖNDAGEN MED FREYA

I söndags var vi ute med Freya. En liten förhoppning har man ju alltid på att hon skulle få upp ko med kalv, men mest tränade vi skogsvana och sök. Natten till söndag regnade det och överlag bjöd inte heller vädret till under söndagen i sig. Med klyschvarning – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Efter en lite segare start kom vi oss ut.

Vi valde att gå i hemskogen ovanom huset bara. Gott om älgspår fanns det och Freya letade på. Siktade på en saltsten som vi har utplacerad – kanske skulle det finnas färska spår där? Jovisst fanns det det! Vi beslöt att stå där och bara vänta en stund, låta Freya leta i lugn och ro. Som hon letade! Plötsligt drog hon iväg, först bara 100 meter, trasslade där, rundade, tog om och hittade fortsättningen. Vid dryga 200 meter upprepade hon proceduren innan det bar iväg, raka spåret..!

Raka spåret västerut. Mot Alskatvägen. Hårt gick det. I det skedet antog vi bara att det var älg, kunde inte vara annat. Jag blev nervös, måtte hon vinkla och byta riktning! Patte satte av hemåt genom skogen för att ta bilen och eventuellt hinna genskjuta (i efterhand vet ju att det inte fanns en chans till det, men i rådande situation kändes det bäst). Själv sprang jag upp till spåret hon farit på och kunde då konstatera att jo, det var verkligen älg. I samma stund vinklade Freya norröver och trycket över bröstet släppte lite, lite – även om faran inte på något sätt var över ännu.

Hon stötte på patrull vid ett dike. Ett dike som normala dagar är rätt taskigt att ta sig över på sina ställen. Nu var det säkerligen fullt av vatten, efter allt regn. Så hon vände där. Tog bakspåret tillbaka. Roligt att se att hon letar sig tillbaka utan problem. Patte och jag har bestämt att vi inte åker och hämtar någon hund – de ska komma tillbaka. Rex har lärt sig det och Freya verkar också förstå. Dagens resultat – ett förföljande på älg i 2 km är inte fy skam! Tvärtom, det är väldigt bra gjort!

Freya

NÄR ALLA BITAR FÖLL PÅ PLATS

I lördags var vi inbjudna till Smedsby-Böle på älgjakt igen. Vi tog med oss både Rex och Freya samt att en i jaktlaget hade med sig en jämthund. Då Freya bara är valp ånnu, valde jag att inte gå med henne under lördagen, då jag hade planerat att viga söndagen åt henne. Istället bestämdes det att jag skulle få följa med Patte och Rex och att man också skulle släppa jämthunden.

Efter det sedvanliga morgonsnacket beslöts att man skulle pröva att driva ett litet område mellan två vägar, där man inte kan släppa hund. Passen fördelades. Patte och jag höll utkik vid vägen ifall det skulle komma ut någon älg. Det gjorde det inte – trots färska spår och ny spillning. Efter lite detektivarbete hittade vi dock utspåret, som visade sig gå åt rätt håll – precis in i området. Inte bara ett spår, utan åtminstone två! Både större och mindre. Ko med kalv! Gnistan i ögonen sprakade till och började brinna – nu jäklar! Nu skulle vi – måste vi – lyckas!

Man ansåg Rex vara mer pålitlig och han släpptes på spåret. Snabbt tog han upp det och började spårningsarbetet. Patte och jag följde efter i sakta mak. Hastigt försvann Rex både 100 och 200 meter från oss, för att på närmare 300 meter ta de första skallen. Pulsen steg till max och vi meddelade jaktledaren att Rex hade ståndskall och att vi skulle gå in. Många tankar snurrade i huvudet – skulle det här bli min chans? Jag har smugit mig in många gånger förut, men jag har aldrig fällt en älg på ståndskall.

Rex vid spåret och väntar på släpp.

Vi kollade vindriktningen, jag laddade i ett skott och säkrade, knäppte upp linsskydden på kikaren, fällde ner hörselskydden och så gick vi in på ståndet. Sträckan in mot ståndet kändes som en evighet – men gick egentligen rätt fort. Det visade sig att Rex skällde i gammelskog, där det borde finnas rätt goda skjutmöjligheter. Och det var relativt enkelt att smyga närmare, med mjuk mossa att smyga i, stenar att ta skydd bakom…

Sakta, sakta, sakta smög vi oss närmare. Vi såg ett djur skymta till nu som då mellan trädstammarna. Jag försökte hålla modet uppe, det behövde ju inte vara en ensam kviga eller älgko. Det kunde ju vara en tjur. Vi stannade ungefär 40 meter från skallet, bakom en sten. Efter en god stund såg vi att det var en kalv och med kikarens hjälp såg vi också att det var en tjurkalv. Lovlig alltså! Men, en ensam kalv..?

Jag smög fram ytterligare några meter och satte mig ner på huk. Kalven stod bakom tätt granris och några trädstammar. Och där stod den, hela tiden. Med jämna mellanrum gjorde den utfall mot hunden och kom då ut i en liten öppning. Men, ettdera var hunden framför eller bakom, eller så hann kalven kasta om. Fruktansvärt snabb var den! Många var gångerna då jag bara såg mulen då den kikade ut bakom en trädstam, eller så bakändan när den gick tillbaka till samma lilla fläck, skyddad av ris och stammar. Men skam den som ger sig. Jag satt kvar på huk, hela tiden redo.

Till sist kom läget jag väntade på. Rex en god bit framför, och kalven med bredsidan till i öppningen. Skottet ekade genom skogen, kalven tecknade träff och gick i backen. Den känslan..! Man känner sig så oerhört glad, men samtidigt lite melankolisk. Det är en svår känsla att beskriva. Att känna sig så mäktig, men samtidigt så liten. Framme vid älgen, återstod stickning och urtagning. Jag kramade om Rex och berömde honom, tackade honom för ett fint arbete, för den chans jag fick. Jag tackade också Patte, som visste hur jag längtat efter en sådan chans och som nu låtit mig få försöka. Ord räcker inte till…

Jag och Rex vid kalven.

Efter väl utfört arbete får man vila.

Finaste Patte som gav mig möjligheten. Han hann bara klä på sig jackan efter att ha hjälp mig vid urtagningen innan jag fotade…

Hjärta, lever och njurar. Pattes väst, pejl och vhf. Allt bidrar till helheten.

Jaktlaget samlades och kom med pulka genom skogen för att hjälpa till att forsla ut älgkalven. Det blev många gratulationer, glada skratt och värmande ord när de kom fram. Många kramar till Rex, smekningar över huvudet som talade om hur duktig han varit. Äkta jaktglädje när den är som bäst! Det är dessa stunder, då allt klaffar, som jag lever för. Som gör att jag orkar – vill – kämpa vidare, dag efter dag.

Rex – är han inte fin?

Jaktlaget forslar ut kalven ur skogen.