EN GÅNGEN VECKA

Livet bara rullar på – dag blir till natt blir till dag. Man hänger inte riktigt med, känns det som. Även om jag inte minns allt vad jag gjort den senaste veckan, så har det varit fullt upp. I fredags åkte Patte och jag i alla fall på abborrskiva till Lokan. Det var suveränt gott! Eftermiddagen övergick i kväll och avslutades med en spontan bastukväll. Tror klockan var efter fyra på morgonen när vi cyklade ikapp med tidningsutdelaren. Lördagen var en trött historia, åtminstone inledningsvis.

På kvällen for vi ut och åt middag på Bock’s med pappa & co. Det var nämligen så att han hade fyllt 50 år på fredagen och det firade vi. Själv åt jag urgoda ribs (igen!). Måste åka till Bock’s igen, jag skulle verkligen vilja testa på deras hamburgare också! Eftersom jag fortfarande var lite trött, ställde jag upp som chaufför. Klockan var väl strax före ett på natten då vi kom hem.

Söndagen blev ingen vilodag. Hundutställning stod på agendan. Vi hade lovat att ställa upp vid korvgrillningen, jag och Patte, så glatt pallrade vi oss iväg dit. Jag tycker det är rätt roligt att sälja korv, faktiskt. Alltid spännande att se hur många kalla korvar till hundarna man får sälja. Rex hade vi också med oss. Han fick vila i buren bakom korvståndet före och efter sin uppvisning.

Den här gången behövde Patte inte skämmas i ringen. Rex uppförde sig närapå exemplariskt. Ett hejdundrande framsteg, om man jämför med förra gången. Resutatet på Rex var väntat – EH (erittäin hyvä), ett andra pris alltså. Han har fått två EH nu, så det är väl bara att konstatera fakta. Freya kunde vi ju inte visa upp, då hon åt antibiotika ännu. Kuren tog slut igår kväll, så nästa vecka ska vi ta kontrollprov. Hoppas verkligen att det är rent nu! Det är ju snart premiär..! Resten av kvällen, den for i arbete med nejden och jaktklubbens styrelsemöte.

Idag publicerades mina artiklar som jag skrivit för Vasabladet. Jag har ju hoppat in som frilansskribent till deras temanummer med jakt och fiske. Det var nog spännande att bläddra genom tidningen och se sitt namn i tryck. Jag hoppas att intervjuoffren var lika nöjda som jag… Och så hoppas jag att jag ska få skriva mer!

44 DAGAR

Jag tittade i almanackan och konstaterade att det är 44 dagar sedan jag skrivit något på bloggen. Det är så fullt upp hela tiden, tycker jag. Vasanejden har inte tagit någon direkt sommarpaus i år. Firman ska snurra och så har jag hoppat in en hel del i hemservicen nu den senaste månaden. Hundarna och allt kring dem har upptagit en hel del tid och tankar. Och så ska man ju hinna leva också, där emellan… Så nu finns risk för ett långt inlägg, så att alla är uppdaterade på läget och vi får köra på med bloggen ordentligt igen nu från augusti.

Midsommaren kom och gick. I vanlig ordning spenderades den med kompisar ute på en villa. Nelli hängde med, såklart. Hon har en stående inbjudan till midsommarfirandet. Sommaren visade sig verkligen från sin bästa sida just denna helg. Vi åt gott. Patte och jag hade med älgmalet så det blev älgfärsbugare åt hela gänget. En av våra vänner brukar alltid göra rövarstek, så också i år. Och den blev verkligen god. Jag skulle ha kunnat äta upp hela steken själv, så god var den! Bastun var varm varje kväll, vi simmade, fiskade och brände oss i solen. Jag var inte mitt snyggaste jag när vi kom hem igen, men det är väl helt okej. Jag hade haft kul!

Pappa har hämtat hem en ny hund och han är så söt! En gråhundsvalp som heter Bulten. man blir nog lite valpsjuk, får jag lov att erkänna. Tur man kan gosa med Bulten då. Ja, och så passar han ju på att påminna om baksidan med valpar – de synålsvassa tänderna. Men jag misstänker att det är glömt och förlåtet tills vi ska ha en ny hund igen…

I början på juli åkte Patte och jag iväg med Freya på hundutställning till Karis. Vi övernattade på Ekenäs camping och höll till ute på Hangö kvällen innan utställningen. En liten semesterresa blev det till lika. Det var så fint ute på Hangö. Vi traskade runt vid strandpromenaden och valde vilken restaurang vi skulle äta på. Tog kort i solskenet och bara njöt. Man känner sig alltid lite fri när man kommer hemifrån.

Vi hade inte varit säkra på om vi skulle åka och ställa ut henne alls, då hon igen börjat riva sig i svansen. Den var faktiskt riktigt eländig. Men det ska visst inte spela någon roll, sa de som förstår sig bättre. Själv tycker jag att Freya är riktigt fin som hund, och kritiken vi fick på utställningen tyckte jag mestadels var riktigt bra. Och så slutade det med ett H (hyvä – god – good). Jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken. Vi gick juniorklass och hon var ännu under femton månader så det räknas inte för jaktprov, men ändå. Tramshjärnan Rex har vi EH (erittäin hyvä – mycket god – very good) på, så jag förstår inte.

[Fritt översatt från den finska kritikblanketten]. Kalliokarin Freya, 48 cm. Kan hanteras. Nära medelstorlek. Passlig i muskulaturen. Lång kropp. Klar mellangrå i färg. Skallen ännu under utveckling. Bra mask och mörka öron. Bra hals. Mycket bra utvecklad kropp sett till ålder. Tillräcklingt vinklad fram, kraftigare bak. Lite platta tassar. Svansen kunde vara hårdare snurrad. Bra färgskiftningar och god pälskvalitet. Trevligt uppförande. Rör sig med bra steglängd.

Så att… Vi får försöka gå på nya utställningar nästa år. I år blev det ingen fler, tyvärr. Även om vi anmält till Korsholmsutställningen inkommande söndag. Jag tog Freya till veterinären för vaccinering då vi kom hem från Karis. Passade på att fråga om svansen samtidigt så de ville ta urinprov med tanke på hennes tidigare sjukdomshistoria med urinvägsinfektion. De tömde analsäckarna på samma gång – de var nästan fulla. Och urinprovet – ja, det visade på en ny infektion så vi åkte på en ny antibiotikakur (10 dagar) och blev utan vaccination. När kuren var slut, kom vi in igen med kontrollprov av urinen. Freyas allmäntillstånd var mycket bra, så vi fick henne vaccinerad. Men kontrollprovet var inte rent, utan sattes till odling. Efter ett par dagar ringde de och meddelade att vi skulle ge ytterligare en antibiotikakur, hela 20 dagar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har kommit infektion efter bägge löpen nu. Så här kan vi ju inte ha det, känns det som. Medicinerar ju sönder henne med antibiotika då. Någon som har något tips? Och analsäckarna tömdes vid förra konstaterade infektionen också – i april. Och de var fulla nu igen. Hur blir det så?

Vi har tränat blodspår med hundarna för att hålla dem aktiverade. Freya får ju inte hårdträna nu, så det är bara lätt motion och tankeverksamhet som gäller för henne. Freya spårade bra, men det var stor skillnad på henne och Rex i spårandet. Hon stretade framåt, ville gå för hårt, var lite väl ivrig och kom av spåret ibland. Rex å andra sidan, han har gjort det förut och traskade spårsäkert och i lugn takt. Övning ger färdighet. Rex tar vi också ut på långa löpturer när kvällarna kallnat och börjat övergå i natt. Som jag längtar efter hösten nu!

Min första leverans av Vom og Hundemat har kommit. Det var bara en halv pall, lite på 400 kg. Men det var nog en hiskelig tur att lillebror råkade vara hemma och kunde hjälpa mig att bära det till frysarna. De blev fulla minsann. Vi har byggt ett uthus på baksidan, där jag förvarar allt. Inne hade det aldrig gått. Jag har haft min första hundrastning och ikväll har jag inledande möte med en potentiell ny kund. Vi matar ju förstås våra egna hundar med VOM också, och som hundarna älskar det! De slukar det. Inget lämnar kvar i kopparna. Det här är ett riktigt bra foder. Ännu blandar vi upp fodret med torrfoder, men i planerna ligger att övergå till helfoder småningom.

Vi har varit två helger på dans till Arken. Nu i helgen spelade Matz Bladhs där. Så roligt att bryta upp vardagen med något annat. På Kaffebådan har vi också varit en helg. Bastu och villaliv tillsammans med pappa och Sussi. Ja, och Bulten såklart!

DE SENASTE VECKORNAS HUNDLIV

Det har varit bråda tider nu, de senaste veckorna. På jobbet ska flera projekt ut innan jul, jaktvårdsföreningsarbetet tar sin tid, jaktklubben tar sin tid, hundarna ska tränas – säsongen är närapå slut – och dessutom är det jul nästa vecka.

Vi har varit med Rex på ett prov till – Kimoprovet. Men det vill sig inte riktigt. Så nära, men ändå så långt borta. Resultatet här blev ett andrapris – älgen stod inte i upptaget och efter en stöt sprang det resten av tiden. Det är många poäng som ryker där. Före det har han två nollor – ett säsongsprov med bara spring och så Korsholmsprovet med bara sök- och lydnadspoäng. Snöpligt. Men han är ung ännu, fyllde två år i tisdags. Vi fortsätter jakten på brukschampionatet nästa höst.

Finaste Rex

I förra helgen tränade vi Rex på lördagen, Freya på söndagen. Fina dagar att vara ute, då det är ett par minusgrader och strålande sol. Med Rex hittade vi inget, trots ihärdiga sök. Blev bara många kilometer i benen för honom. Freya, å andra sidan, hittade älg på söndagen! Efter ett par timmar sök kom upptaget – på knepigt ställe, i fel vind och bara dryga hundra meter från oss. Precis medan Patte talade i telefon… Några minuter stod det fast – sedan kom kon oss närapå rätt i famnen. Om hon inte hade bråttom innan, så fick hon minsann det nu! Och Freya efter… Vi tränade uppenbarligen förföljande den dagen.

I älgens spår…

Stenkonst medan hunden är ute på sök

I tisdags var Patte ledig, så han och Rex spenderade en fin dag i skogen. Rex började leta på vad vi tror är samma spår som Freya hade i söndags. Efter ett par timmar kom några skall, innan det satte iväg. Kors och tvärs i uppemot tio kilometer innan det blev fast ståndskall. Under timmarna som följde, arbetade Rex som en kung. När mörkret fallit för flera timmar sedan, fick Patte Rex inkallad från älgarbetet. Rex fick minsann fira födelsedag på bästa möjliga sätt. Väl hemma fick han komma in och vila ut – det blev mången kilometer i benen för honom denna dag.

Det är fina dagar i skogen nu!

HELGENS ÄLGJAKTER

Under hösten har det nästan varit mer regel än undantag att vi jagat älg med Smedsby-Böle på lördagarna – denna lördag inget undantag! I vanlig ordning samlades vi hela gänget och lade upp planerna för dagens jakt – i spårsnö! Som jag älskar snö! Freya fick också uppleva sin första snö – jag har på känn att hon inte var lika förtjust som jag…

En liten runda gick vi, men avslutade rätt snabbt då Rex hade fått upp ko med kalv. Jag åkte iväg på pass. Följde med på pejlen hur det rörde sig och insåg att det inte alls kommer att komma där jag var. En snabbkoll med jaktledaren och jag började förflytta mig. Plötsligt klev älgkon upp på skogsvägen ur diket, 70 meter framför mig. Kalven tätt efter och så ställde de sig, jämsides, med bredsidorna mot mig. En god stund stod de så, innan de gick över – jämsides. Ingen möjlighet att skjuta. Tät plantering på bägge sidor. Det är mycket fina djur att se på!

Rex var en bit efter och älgarna fortsatte i godan ro, men med tillräcklig fart för att han inte skulle vara hack i häl. Det fanns gott om stora diken som försvårade älgarbetet också – och sedan gick de över på grannmarkerna och vid ett större dike svängde Rex och kom tillbaka. Så kan det gå. För en gångs skull var vi hemma ”tidigt” ur jakten – men det kompenserade vi med att spendera några timmar med att försöka hjälpa en kamrat att få fast sin hund från ett älgarbete…

På söndagen samlades vi i hemmajaktlaget för litet kalvjakt. Dagen till ära var det inte många deltagare och alla som ville gå med hund fick göra det. Patte gick med Freya – vi sparade Rex då han skulle gå prov på måndag. Själv stod jag på pass. Det dröjde inte länge innan Bella, en jaktkamrats hund, fick upp älg. Ekipaget kom i sakta gångstånd närmare mig hela tiden. Spännande! De kom aldrig fram – men jag fick stå beredd och lyssna på skall i ett par timmar. Det kom att visa sig vara ensam kalv. Hela dagen jobbade vi med detta, men kunde konstatera oss komma tvåa. Hunden kopplades när älgen korsade en väg för andra gången – dagen började lida mot sitt slut.

En selfie på passet – har ni sett min snärtiga mössa?

Än Freya då – hur gick det för henne? Jo, älg hittade hon minsann. Den ena efter den andra. Icke samarbetsvilliga dock, utan tog till flykten med det samma. Först tog hon upp en mindre tjur – Patte såg den på ett uthugg. Efter ett par kilometers förföljande svängde Freya, kom tillbaka och tog upp ett par andra, fullväxta djur. Samma historia igen. Precis som Patte sedan skulle koppla Freya, ja då kom den ensamma kalven sättande och Freya for efter den istället. Nu väntar jag på att möta älg som vill stå i upptaget… Men hon är bra på gång, Freya. Tungt före var det för henne, speciellt på mossarna med rätt mycket snö. Hon njöt verkligen då hon fick komma in och mysa framför brasan på kvällen.

Freya i snön

ÄLGJAKT – PÅ FLERA VIS

Förra lördagen var vi inbjudna till Smedsby-Böle för älgjakt, igen. Det är roligt att man får komma och jaga – så tacksam för dessa möjligheter! Vi tog bara med oss Rex denna gång. Tanken var att vi skulle släppa honom, men kvällen innan hade en i jaktlaget sett fem djur – tre tjurar och två kor – uppe i Böle. Det är ett område som det inte går att släppa hund på, eftersom det finns boskap runtomkring. Patte och jag fick komma med som passkyttar.

Redan när vi körde ut, såg man älgarna på en åker. Passkyttarna ställde ut och drevkedjan startade. Efter dryga halvtimmen small det. Tjur i backen! Drevkedjan gick ut och alla samlades för utdragning. En sextaggare visade det sig vara, dock inte med de finaste av horn… Vi beslöt att inte släppa Rex mer den dagen, det skulle bli så sent och vi skulle åka på älgfest på kvällen.

Adolf med tjuren

Närbild på hornet på vänster sida – på högra var det bara två taggar

På lördagskvällen blev det fest – älgfest – med hemmajaktlaget i jaktstugan. Jag minns inte när vi festade sist… Men oj, så roligt vi hade! God mat, roligt och glatt sällskap, sång, lekar, lucia… Och så en och annan diskussion om älgjakten, men vad kan man annat förvänta sig på en älgfest..? Som ni säkert förstår, blev söndagen en vilodag. En välförtjänt paus.

Själv har jag semester denna vecka, så jag är ute med hund så mycket jag hinner och vädret tillåter. Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, men jag undrar allt jag… I måndags var jag ute med Rex. Knepigt väder, det hade regnat hela natten, men på morgonsidan frös det på. Han letade och letade – snurrade på flera ställen, men fick inget utrett. Pratade med en annan i jaktlaget som också var ute denna morgon – han upplevde samma sak. Jag funderade om det kunde bero på att det inte var fruset precis överallt, utan det fanns fläckar här och där som inte var frusna… kanske det fanns vittring där, och så försvann det på de ställen det frusit på?

Bästa möjliga måndagsmorgonen en kan ha

Rex

Igår var det till och med för ruggigt väder för mig, så jag stannade inne med pappersarbete istället. Men idag har jag varit ute med Freya!  Hon letade på bra, det fanns en hel del spår. Så plötsligt sträckte hon iväg och 170 meter från mig började hon skälla! Jag stod alldeles stilla och tyst, men oturligt nog gick det loss efter bara någon minut. Och Freya efter..! Det var spännande att följa med på pejlen hur hon for. Själv gick jag fram till spåret och konstaterade att det troligen rörde sig om ett ensamt, vuxet djur. Freya förföljde i åtminstone 3-4 kilometer, innan hon tappade spåret i en utdikad mosse. Då svängde hon – efter enträgna försök att hitta det och slippa över diken – och kom på bakspåret tillbaka till mig. Nu ligger hon inne i vardagsrummet och gosar sig.

Freya

NÄR ALLA BITAR FÖLL PÅ PLATS

I lördags var vi inbjudna till Smedsby-Böle på älgjakt igen. Vi tog med oss både Rex och Freya samt att en i jaktlaget hade med sig en jämthund. Då Freya bara är valp ånnu, valde jag att inte gå med henne under lördagen, då jag hade planerat att viga söndagen åt henne. Istället bestämdes det att jag skulle få följa med Patte och Rex och att man också skulle släppa jämthunden.

Efter det sedvanliga morgonsnacket beslöts att man skulle pröva att driva ett litet område mellan två vägar, där man inte kan släppa hund. Passen fördelades. Patte och jag höll utkik vid vägen ifall det skulle komma ut någon älg. Det gjorde det inte – trots färska spår och ny spillning. Efter lite detektivarbete hittade vi dock utspåret, som visade sig gå åt rätt håll – precis in i området. Inte bara ett spår, utan åtminstone två! Både större och mindre. Ko med kalv! Gnistan i ögonen sprakade till och började brinna – nu jäklar! Nu skulle vi – måste vi – lyckas!

Man ansåg Rex vara mer pålitlig och han släpptes på spåret. Snabbt tog han upp det och började spårningsarbetet. Patte och jag följde efter i sakta mak. Hastigt försvann Rex både 100 och 200 meter från oss, för att på närmare 300 meter ta de första skallen. Pulsen steg till max och vi meddelade jaktledaren att Rex hade ståndskall och att vi skulle gå in. Många tankar snurrade i huvudet – skulle det här bli min chans? Jag har smugit mig in många gånger förut, men jag har aldrig fällt en älg på ståndskall.

Rex vid spåret och väntar på släpp.

Vi kollade vindriktningen, jag laddade i ett skott och säkrade, knäppte upp linsskydden på kikaren, fällde ner hörselskydden och så gick vi in på ståndet. Sträckan in mot ståndet kändes som en evighet – men gick egentligen rätt fort. Det visade sig att Rex skällde i gammelskog, där det borde finnas rätt goda skjutmöjligheter. Och det var relativt enkelt att smyga närmare, med mjuk mossa att smyga i, stenar att ta skydd bakom…

Sakta, sakta, sakta smög vi oss närmare. Vi såg ett djur skymta till nu som då mellan trädstammarna. Jag försökte hålla modet uppe, det behövde ju inte vara en ensam kviga eller älgko. Det kunde ju vara en tjur. Vi stannade ungefär 40 meter från skallet, bakom en sten. Efter en god stund såg vi att det var en kalv och med kikarens hjälp såg vi också att det var en tjurkalv. Lovlig alltså! Men, en ensam kalv..?

Jag smög fram ytterligare några meter och satte mig ner på huk. Kalven stod bakom tätt granris och några trädstammar. Och där stod den, hela tiden. Med jämna mellanrum gjorde den utfall mot hunden och kom då ut i en liten öppning. Men, ettdera var hunden framför eller bakom, eller så hann kalven kasta om. Fruktansvärt snabb var den! Många var gångerna då jag bara såg mulen då den kikade ut bakom en trädstam, eller så bakändan när den gick tillbaka till samma lilla fläck, skyddad av ris och stammar. Men skam den som ger sig. Jag satt kvar på huk, hela tiden redo.

Till sist kom läget jag väntade på. Rex en god bit framför, och kalven med bredsidan till i öppningen. Skottet ekade genom skogen, kalven tecknade träff och gick i backen. Den känslan..! Man känner sig så oerhört glad, men samtidigt lite melankolisk. Det är en svår känsla att beskriva. Att känna sig så mäktig, men samtidigt så liten. Framme vid älgen, återstod stickning och urtagning. Jag kramade om Rex och berömde honom, tackade honom för ett fint arbete, för den chans jag fick. Jag tackade också Patte, som visste hur jag längtat efter en sådan chans och som nu låtit mig få försöka. Ord räcker inte till…

Jag och Rex vid kalven.

Efter väl utfört arbete får man vila.

Finaste Patte som gav mig möjligheten. Han hann bara klä på sig jackan efter att ha hjälp mig vid urtagningen innan jag fotade…

Hjärta, lever och njurar. Pattes väst, pejl och vhf. Allt bidrar till helheten.

Jaktlaget samlades och kom med pulka genom skogen för att hjälpa till att forsla ut älgkalven. Det blev många gratulationer, glada skratt och värmande ord när de kom fram. Många kramar till Rex, smekningar över huvudet som talade om hur duktig han varit. Äkta jaktglädje när den är som bäst! Det är dessa stunder, då allt klaffar, som jag lever för. Som gör att jag orkar – vill – kämpa vidare, dag efter dag.

Rex – är han inte fin?

Jaktlaget forslar ut kalven ur skogen.

NÄR STÅNDSKALLET EKAR GENOM SKOGEN

I lördags jagade vi älg tillsammans med Smedsby-Böle igen. Jag gick med Freya och Patte gick med Rex. Tyvärr lyckades vi inte hitta någon älg, trots enträgna försök. En hund från grannmarkerna hade dock gått in i området och efter att ha pratat med hundföraren, fick Patte klartecken att gå in på ståndskallet. Det visade sig vara ensam ko – inte lovlig, alltså. Nytt försök nästa helg.

På hemmamarkerna hade jag hundtur på söndag morgon och jag bestämde mig för att gå med Rex en gång. På väg till morgonsamlingen såg flera i jaktlaget ko och kalv vandra in i området och det bestämdes hastigt att vi skulle satsa på det. Passkyttarna ställde ut och jag gick in med Rex på de färska spåren. Så spännande det var – nu kommer min chans, tänkte jag. Ni vet ju hur det brukar gå då…

Rex var verkligen intresserad – försökte bita av kopplet flera gånger innan jag släppte honom – och ville bara iväg. Det bådade gott, minsann! Han spårade i början och sedan började det gå undan. Jag meddelade att det såg bra ut och hur han sprang. Ganska fort smet de dock ur såten. Rex fortsatte förföljandet och efter ett par kilometer blev det ståndskall. Själv var jag kanske en och en halv kilometer ifrån då. Det var bara att knalla iväg.

Terrängen var allt annat än lättframkomlig, men vad gör väl det när ståndskallet ekar genom skogen? Jag drömde om ko med kalv medan jag ömsom sprang, gick, klättrade och kröp mot ståndskallet.

Bara dryga 200 meter kvar till ståndskallet – pulsen på max!

Sakta avancerade jag. Pulsen dunkade i öronen och det var så spännande! Snart var jag bara dryga 200 meter från ståndskallet. Över en liten mosse och så skulle jag vara ute på ett kalhygge, där jag räknade med att få se ekipaget. Efter en lyckad ansmygning lyckades jag med det. Först kom hunden dansande ur planteringen medan skallen bara rann ur honom. Därefter kom kon vandrande ur skogen i sakta mak. Och så var det inga fler. Vilket antiklimax! En ensam ko. Jag hade hela ekipaget på 60 meter från mig. Då jag konstaterat att det var ensam ko, smög jag upp telefonen och knäppte en bild på henne. Länge stod vi och betraktade varandra, innan hon i maklig fart travade in i planteringen igen. Hunden efter.

Mobilbild av kon som Rex skällde.

Jag fantiserade vid det laget om att hon lämnat kalven kvar i planteringen, så jag smög efter, då det blivit fast ståndskall igen. Många blev gångerna under dagens lopp som jag smög på ståndskallet, men de stod alltid på den tätaste möjliga fläcken som fanns. Jag smög på sakta, jag gick på hårt – kon var lika lugn hela tiden. Gick undan 200-300 meter och aldrig västerut. Österut skulle hon. Och Rex vägrade komma bort… Det blev många kilometer i benen för mig igår och ett lärde jag mig. Aldrig mer utan något att dricka! Aldrig.

Då vi avbröt jakten för dagen, kom Patte med mig för att försöka ta fast honom. Det lyckades inget vidare. Konstaterade dock att det bara var en älg – alltid något. Till sist satte vi oss i jaktstugan, grillade en korv och bara väntade. Då, helt plötsligt, satte kon iväg och till sist passerade hon ett så brett dike att Rex vände. Vi rusade mot då – och då fick vi honom. Natten till idag fick han sova inne.

DUBBLÉ PÅ KALV

Igår var det vädermässigt ingen riktigt rolig älgjaktsdag, med snålblåst och regn. Man blev snabbt både våt och kall på passet – det där med att göra upp eld har aldrig lyckats för mig. Det börjar bara inte brinna, trots massor med olika tips och trix. För Patte blev det dock en desto mer spännande dag – blod, svett och tårar brukar man tala om. Några tårar såg jag väl inte till, men ett humör likvärdigt med dylika, tills allt svängde, sent på kvällen.

Patte hade hundtur och gick med Rex. Han började ha gått klart sitt område, hade bara en liten ruta kvar. Hett område dock – det brukar kunna finnas ko och kalv där. Och det skulle ju vara toppen – vi hade endast kalvjakt på schemat. Rex fick upptag och Patte fick smyga sig in på ståndskall. Ko med dubbelkalv! Den ena kalven stod helt öppet och Patte sköt ett skott. Han såg att kalven tecknade träff och sedan satte den av i raketfart, med ko och den andra kalven hack i häl. Alla åt samma håll. Hunden efter. Patte efter. Det blev långt förföljande av både hund och gubbe innan han kunde konstatera att det endast var ko med en kalv på ståndskallet. Patte fällde kalven.

Kanske ni tycker det låter märkligt? Patte är en van skytt och jägare – han visste att han skjutit ett rent och bra skott, på passligt avstånd. Kalven tecknade träff och vi var alla säkra på att den andra kalven låg inom hundra meter från skottplatsen, men att den vinklat av. Patte hade också en förhoppning om att få fast Rex när han sköt, men hunden fortsatte jobba med kon i timmar framöver.

När kalven var omhändertagen, kallades jag in med Nelli för att söka blodspår. En annan kamrat i jaktlaget kallades in med sin gråhund Moa, som senast dagen innan klarat ett eftersök galant. Nelli är tränad på att spåra blod och det skulle vara hennes jobb. Skulle det visa sig att kalven skulle vara i liv och gå undan, skulle Moa släppas. Patte kom också med till skottplatsen. Som vi letade, spårade med hundarna, fram och tillbaka, hit och dit. Släppte gråhunden, rena chansningen. I det skedet var Rex på väg tillbaka med kon i exakt samma spår som de sprungit i tidigare under dagen. Hon tog upp arbetet på kon tillsammans med Rex. Nelli hittade inget, jag hittade inget. Ingen såg vare sig blod eller hår. Det regnade. Ytterligare en gråhund kallades in till skottplatsen. Mera spårning. Till sist tog vi skallgång, gubbarna ställde ut i kedja och gick genom området, kors och tvärs. Resultatlöst. Mörkret kom emot. Patte var djupt besviken på sig själv. Försökte tänka igenom skottet igen och igen. Men nej. Det var ett bra skott.

Vi samlades i jaktstugan. Avskrev två kalvlicenser, den ena hängde och den andra borde ligga död, men vi kunde inte hitta den. Rex skällde tillsammans med Moa. Bägge hundägarna har pejl med uppringningsfunktion, så ståndskallet var ett konstaterat faktum. Plötsligt såg vi hur Rex rörde sig bort, medan Moa stod kvar. Intressant. Han närmade sig området vi letat genom hela dagen. Gick en lite annan väg. Skojade om att nu hittar han säkert kalven. Vi åkte iväg, Patte och jag. Vi behövde ju få fast honom. Stannade och avvaktade – han lämnade sig på samma ställe. Och visst skällde han, då vi ringde upp honom. Lite glesare dock. Men skall. Då blev det bråttom – hem efter lampor och samtal till jaktledaren. Vi måste kolla upp vad han skäller på.

Det blev en långsam ansmygning i ljuset av ficklamporna. Himmel, så svårt det är att gå i skogen i kolmörkret! Endast Patte tog vapen med sig. Sakta, sakta smög vi oss närmare. Ju närmare vi kom, desto mer dämpade vi belysningen. Upp på en liten bergsknall 30 meter från skallet, tände vi lamporna på full effekt och riktade ljuset mot skallet. Vi såg Rex’ ögon lysa i mörkret. Men längre bak såg vi också något annat, ett ögonpar till som lös svagt i mörkret. Högre upp, och brett mellan ögonen. Vi visste inte vad vi skulle tro. Vi fortsatte smyga in och jag började höra lustiga ljud. Då gick vi rakt fram. Där låg den – kalven. Stendöd. De lustiga ljuden kom från Rex, som luggade den. Vilken glädje och lättnad. Tänk att han hittade kalven! Lättnaden för Patte, glädjen… Obeskrivlig känsla. Vilken lycka! Åter en gång fick jaktlaget samla sig och hjälpas åt att dra ut kalven. Trots mörker och avslut, så ställde alla upp. Det är ett fint jaktlag!

Patte och Rex vid kalven

Kalven låg kanske 75 meter från skottplatsen, men ”bakom”. De sprang alla åt samma håll, men kalven hade vinklat av. Det var en bra träff. Man kan ju fundera på om kon tidigare under eftermiddagen var på väg tillbaka till kalven som vinklat av – då när Moa anslöt? Och vad fick Rex att komma tillbaka sent på kvällen – gick kon tillbaka? Eller letade han efter oss? Eller hade han noterat att en kalv vinklat av? Vad skällde då Moa på? En tjur hade setts i samma område, kanske skällde hon den? Det andra ögonparet, vad var det – kon? Jakten är förunderlig, spännande och intressant – ingen jaktdag är den andra lik. När man har gett upp hoppet – ja då inträffar något som utmanar allt man lärt sig om sannolikhetslära. Det är det som är så fascinerande.

ÄLGJAKTSINBJUDAN

I lördags var Patte, som hundförare, inbjuden på älgjakt till Smedsby-Böle jaktförening. Jag fick också komma med. Redan när vi kom på morgonen var det en så glad och uppsluppen stämning. Jaktlaget där har själva ingen hund att tillgå för tillfället, så de blir alltid glada när någon ställer upp. Jakten planerades och jag blev tilldelad ett pass.

Enligt utsago ett riktigt bra pass precis på älgstråket

Patte gick som hundförare med Rex, tillsammans med jaktledaren, som för dagen agerade vägvisare. Tyvärr hittade de ingen älg i såten, trots att de verkligen låg i och jobbade för det. Så kan det vara ibland. Efter ett antal timmar på pass, samlades vi vid bilarna och väntade på att hundförarekipaget skulle ta sig ut till vägen. Jag hade med mig Freya och passade på att rasta henne. Samtidigt drog jaktkamraterna den ena jakthistorien efter den andra, och dagen bjöd på många glada skratt.

Efter en stund kom ekipaget ut och passarna ställde om inför ytterligare en kort såt, innan avslut. Patte ställde sig på pass och jag tog över som hundförare. Vi hann knappt in i skogen innan Rex drog iväg. På ett ensamt spår – en kviga, inte lovlig. Men älg hittade vi ju och blev inbjudna på nytt till följande veckoslut. Då hoppas vi på kalv och tjur!

På söndagen deltog vi som vanligt i jakten på hemmamarkerna i Jungsund. Jag gick med Freya en sväng från morgonen och Patte gick med Rex på eftermiddagen. Vi hittade inget, men flera av de andra hundförarna i jaktlaget fick upp både tjurar och ensamma kor. Inga kalvar noterades, så denna helg blev det inget byte. Men ny helg – nya möjligheter!

Rex har verkligen jobbat på bra i helgen, både under lördag och söndag. På söndag kväll var han nog trött, men det får man då vara när man sprungit som han gjort…

Rex

REX PÅ EFTERSÖK

I helgen har jag i vanlig ordning jagat älg. På lördagsmorgonen hade jag hundtur och valde denna gång Rex som kompanjon. De senaste veckorna har han ändrat sig helt galet mycket i sök och förföljande. Jag är imponerad! Denna lördagsmorgon inget undantag. Vi hann inte så långt som till upptag, då det blev mycket action runt omkring med ståndskall av annan hund och en fälld kviga.

Till eftermiddagen bytte vi område till ett där man nyligen sett ko med dubbelkalv traska in och jag traskade upp till ”mitt” pass. Jag har skjutit en tjur där för något år sedan. Hund och hundförare gick in i området och efter en stunds väntan ljöd ståndskallet över hugget jag satt på. Även denna eftermiddag passerade ko med en kalv där (inte de älgar vi släppte på från början då), men det fanns inget läge att fälla kalven. Dock sprang de vidare på en annan passkytt, som tyvärr fick iväg ett lite sämre skott. Patte hade Rex i bilen och fick så chansen att gå eftersök. Från början trodde vi alla att skottet tagit bra, men det visade sig att så inte var fallet och det som skulle vara en enkel match förvandlades till många kilometer och timmar i skogen. Patte spårade blod med Rex i närmare 800 meter när han sedan meddelade på vhf att han skulle behöva släppa Rex för att ha en chans att komma ifatt kalven, som hela tiden gick undan. Han meddelade också att det naturligtvis alltid finns en risk att Rex skulle ta upp kon, men att där han nu gick fanns det endast spår av ett djur – kalven, och att han gick i blodspåret.

Sagt och gjort, Rex släpptes lös och fortsatte spårandet. Det skulle komma att dröja flera timmar innan Pattes bror Nicke kunde avsluta lidandet för kalven på sakta gångstånd undan Rex. Under hela eftersöket visade Rex upp ett ihärdigt spårarbete och envishet som inte går av för hackor. Patte följde hela tiden med i skogen och konstaterade att Rex spårade blod hela tiden tills han kom ikapp kalven och det blev gångstånd. Alla i jaktlaget deltog och väntade på sina pass hela tiden och när det small i skogen strax innan mörkret, visste glädjen inga gränser då meddelandet nådde fram: ”kalven ligger”. Själv fällde jag nog en tår av lycka för att hund och hundförare lyckats. Den känslan – den kan inte beskrivas med ord! Patte var lika lycklig han. Det var ett viktigt eftersök, för Patte och för Rex. Jag tvivlar inte på att Patte och Rex tillsammans kommer uträtta många fler lyckade eftersök – precis som Patte och Piika gjorde när det begav sig. Och jaktlaget – vilken glädje! Det gjorde inget att klockan tickade fram mot natt, för tillsammans hade vi lyckats!

Rex efter lyckat eftersök på kalv

På söndagen jagade vi igen. Inga märkvärdigheter. En stor del av jaktlaget hade deltagit i en 50- årsfest kvällen innan, så det var lite glest bland gubbarna. En fin tjur fick dock en i jaktlaget fälla. Med våra mått mätt var det en stor tjur, 7 taggar. Gratulationerna till skytten lät inte vänta på sig. Nu väntar jag på nästa helg då det blir mer älgjakt. I veckan skulle jag behöva gå ut med Freya. Och så har vi mårdhund hemmakring, så ett släpp med Felix är inte heller en omöjlighet.

Den fina tjuren som en jaktkamrat fick fälla

ÄLGJAKT 2015 – PÅ BORTAPLAN

På lördag kör älgjakten äntligen igång här hemma, som jag väntat! För egen del har jag dock tjuvstartat med två veckors älgjakt i Sverige, kom hem förra veckoslutet. Det var semester som heter duga, det! Fortfarande har jag en semestervecka kvar, få se om det inte ska bära iväg på en jaktresa till…

Första veckan bodde Patrik och jag med hundarna hos Robert och Nathalie på Nynäs Jakt- & Fiskecamp. Jakt För Livet – då kanske ni vet vem vi bott hos? Det blev en väldigt fin vecka med mycket jakt, jaktsnack, bastu och god mat. Det kan vara mitt favoritställe på jorden, faktiskt.

Vy över Arksjön mot Trollklinten

Vy från Trollklinten över Arksjön

Patrik

Man vet att man är i Sverige när man ser äkta vägrenar

Efter veckan i Storbäck, hoppade vi i bilen och körde ner till Östersund, där vi mötte upp med ett gäng från vår hemby – Patriks pappa Krister, Patriks bror Nicke och Peter. Det var ett förväntansfulls gäng som drog till skogs på måndag morgon för en vecka sedan! Upptag hade vi varje dag och på onsdagen stämde äntligen allt. Nicke sköt en ko för vår unghund Rex. Det blev ett mindre eftersöksarbete med spårning innan Rex fick fast ståndskall. Jag och Patrik smög oss in på skallet och Patrik kunde skjuta avfångningsskottet. Guld värt med en unghund, denna situation!

Patrik med Rex, Nicke och älgen

Överlag var det ett jättefint ställe att bo på – alla bekvämligheter, bastu, jacuzzi (!) och nära till jaktmnarkerna; det var i princip bara att öppna ytterdörren och kliva ut. Hit kommer jag gärna igen! Freya fick ju också vara med på resan, bara 5,5 månader. Men det är bra träning. Och, hör och häpna, hon skällde sina första skall på älg i Östersund och följde upp det med att spåra närapå en halv kilometer. Men mer om det senare. Freya förtjänar ett eget inlägg.

Freya

Nu är jag tillbaka i vardagen igen och fullt upp är det kan jag lova. I måndags röjde vi passen inför älgjaktspreimären här hemma.

Passröjning med Patrik och Nelli

I tisdags styckade vi älgen vi fick i Sverige och tog rätt på allt kött. Det är länge sedan man fått en så välfylld köttback! Allt rymdes inte ens i frysen, så igår fick Patrik och jag ta tag i det vi pratat om i flera år redan – köpa en ny frys. Ikväll är det älgmöte och vitsvanshjortsmöte – inför jakten, säkerhetsföreskrifter, planering och sådant. Och så ska jag städa hundgårdarna innan dess. Imorgon gör jag inte mycket mer än längtar och packar ryggsäcken… På lördag är det dags igen – älgjakt 2015 på hemmamarkerna!