JAG ÄR REDO!

Idag är det som dan före dopparedan och jag tassar runt här hemma och snörvlar. Käkar Burana och försöker att inte göra mycket alls, för att spara på krafterna. Typiskt, ksulle jag vilja säga. Men med Pattes bror som först dukade under i förkylning och sedan Patte själv… Ja, då var det väl inte så konstigt. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att förstå att jag låg i riskzonen.

Hur som, förkyld eller inte. Imorgon finns det inga begränsningar – jag är redo! Det är tjugonde augusti och premiär för löshundssläpp. Som jag väntat, längtat och räknat dagarna! Klämt på pejlen, startat igång pejlprogram bara för att dubbelkolla. Köpt nya underställ och andra kläder – igår kom mitt paket med Aclima- underställ och en läcker jacka i blått som jag inte kunde motstå. Jag har verkligen fastnat för märket, sedan ett par bekanta rekommenderade det åt mig. Funktionellt och sitter bra, sticks inte och fräsiga färger. Blir rätt svårt att motstå då… En tunn jacka i camomönster av märket Alaska har jag också slagit till på. Och skorna från Lundhags. Patte har kört med sina kängor ett år och han var så fruktansvärt nöjd, så jag bara måste satsa. Själv har jag väldigt svårt att hitta kängor och visst var det lite knepigt nu med. Dammodellen funkade inte alls, så det blev herrmodellen, men en storlek större än normalt. Då satt det som ett smäck. Imorgon ska de få första chansen att visa vad de går för! Nu lät jag som ett modelejon, som bara bryr sig om prylarna. Tvärtom. Jag har länge behövt förnya jaktgarderoben och jag bestämde mig för att nu jäklar var det dags.

Men det allra viktigaste är också i skick – Freya! Äntligen är hon fri från symptom och infektioner. Vilken lättnad det var i tisdags när veterinären ringde och berättade att kontrollprovet var helt rent. Som vi kämpat med antibiotika, svansbitning och annat elände under sommaren. Jag passade på att fråga om det är något ständigt återkommande. Veterinären berättade att Freya är så ung ännu, så man kan inte med säkerhet säga att det kommer i samband med varje löp ännu. Men det finns hundar som har problem med detta vid löp och då sätter man in antibiotika genast. Om hunden ska användas i avel, rekommenderades att låta tiken få valparna och sedan sterilisera. Just nu är jag bara glad att hon är frisk. Valpar har vi inte tänkt på annat än flyktigt. Det ska finnas köpare och jag vill gärna meritera henne nu först. Jag håller tummarna för att vi ska få en riktigt dunderbra säsong tillsammans!

Nu ska jag försöka att aktivt väcka liv i bloggandet igen – jag har mycket tankar som jag vill sätta pränt på. Hoppas du vill följa med! Har du några tips på hur du vill jag ska utveckla bloggen, vad jag kan skriva om eller så, så kommentera!

JAKTLIV OCH SJUKHUSVISTELSE

För en vecka sedan satt Patte på ett kvällsvakpass på räv. Det tog inte mer än dryga timmen innan mickel kom – väldigt lyckad kväll. Och en fin räv! Påsken inledde Patte med att leta mårdhundsspår. Själv tänkte jag ta en välbehövlig sovmorgon – i alla fall tills han hittat spår. Då skulle jag komma med. Jo tjena, sex minuter hann jag vila. Vi hade spår av mårdhundarna bara på åkern ovanom huset.

Det visade sig vara ett par – hona och hane – som gått tillsammans. Vi hjälptes åt att spåra, det var rätt goda förhållanden då på fredagen. Kors och tvärs gick de, så vi spårade väl kanske närmare en kilometer innan vi hittade nedgången under en stor sten. Vi ringde en kompis med grythund då, och efter kanske en timmes arbete hade vi fått bägge två.

Resterande delen av påsken blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig… På påskafton ramlade Patte omkull och det orsakade ett besök på akuten. Vristen svällde upp, det gjorde ont och kändes löst. Framme på akuten fick han en ispåse för att dämpa svullnaden medan vi väntade. Det blev läkare och röntgen. Och sedan blev det sängen och beskedet om att lämna kvar på sjukhuset för operation. Det smalare benet i vänstra nedre benet var av, ungefär 5-10 m ovanför vristen. Det gick inte att gipsa, då det hade med stabiliteten i hela vristen att göra. Så därav en söndagsoperation för Patte – en lyckad sådan.

Igår fick han komma hem igen. Opererad, gipsad och med kryckor. Men han är hemma igen. Och lär vara det en rätt lång tid framöver – så nu får vi hantera vardagen annorlunda en tid. Men huvudsaken att han är hemma. Resten reder nog sig då med.

FULL RULLE

Ojojoj – på sista tiden har det verkligen varit full rulle. Inom jaktklubben har vi påbörjat förnyandet av arrendekontrakten, när det är klart får vi nog alla ge oss en klapp på axeln. Det ligger ett jättejobb bakom redan och ännu minst (kan hända till och med mer) lika mycket arbete framför oss.

Arbetet med jaktvårdsföreningen rullar också vidare, det är många saker på agendan där också. Möten, evenemang, skolningar… Det ena avlöser det andra, känns det som. Men det är roligt och intressant! Jaktklubbarna och nejdens styrelse jobbar på riktigt bra, så det känns ändå som att det flyter på. Just nu planerar vi Jaktlerduvan 2016, som kommer att gå av stapeln 25 maj vid Stenträsket. Planeringen av älgjakten upptar också en del tid i och med de nya förvaltningsområdena. Man lär sig nya saker varje dag!

På hemmafronten kör vi ut morötter och krossad säd till djuren vid automaten. Älgarna är där nästan dagligen. I söndags då jag steg upp, var det tre rådjur vid automaten. Ett par timmar senare kom älgarna. Där finns också hjortspår. Tänk sådan lyx att kunna få se dessa fina djur!

Freya är det enda som bekymrar mig för tillfället. Hon hade sitt första löp över nyåret och i samband med det noterade vi att hon jagade svansen en del. Inget överdrivet och hon slutade när man sa åt henne. Sedan dess har vi sett fenomenet lite nu som då – före löpet hade vi aldrig sett det. Nu i sista veckan såg jag att hennes svens såg lite eländig ut – den ena sidan är det bara täckhåren kvar på, underullen liksom. De långa, fina hårstråna är borta. Sedan såg jag att när hon jagat i kapp svansen drar hon håret av den. Så idag ringde jag veterinär – på onsdag ska vi dit och visa upp. Det måste ju nästan vara något som kliar och retar..?

Så här som slutkläm – ett bloggtips! Där vi brukar jaga i Västerbotten, bor en av de intressantaste kvinnor jag känner – Miranda Frings Håf. Miranda bor vid vägens ände tillsammans med sin man, son och två hundar. Så som hon lever, så skulle jag också vilja göra. Jaktmässigt är hon nog något av en idol för mig. In och kika! Vill ni höra mer om och av Miranda, kan ni dessutom lyssna på ett klipp från programmet Ute med P1.

Bilden ovan är lånad från Mirandas header på bloggen → in och läs här!

ETT KVINNLIGT NÄTVERK

Jag älskar jakt- och hundliv – det sticker jag inte under stol med. Det är ju den jag är. Jag har lärt mig massor och lär mig hela tiden mer. Att vara jägare är livet, det är helt enkelt fantastiskt. Jag känner det som att jag kan utvecklas i alla oändlighet. Man får jaktkamrater för livet, lär sig uppskatta livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt, man bygger upp respekt och närhet till djur och natur. Att få ett byte är inte det viktigaste, även om viltkött i mitt tycke är det bästa man kan lägga på matbordet – men det är en bonus. Man får lära känna hunden, bygga upp en värdefull relation och när allt sedan klaffar – det är ren och skär lycka. Man lär sig nya saker, hela tiden. Jakten lever och utvecklas!

Tack vare jakten har jag lärt känna massor med fina människor och fått vänner för livet. Gammal som ung, när det kommer till jakt är alla lika. Men en liten detalj saknar jag – något som finns i Sverige. Kanske finns det i Finland med – men jag hittar inget som finns i samma utsträckning i alla fall..? Ett nätverk för kvinnliga jägare. Svenska Jägareförbundet har JAQT. Det finns nätverk/ bloggar/ magasin så som Nordic Women Hunting, Jagiska, Vildvittrornas jakt… Massor med starka kvinnor som jobbar för att lyfta fram jakten och berätta om den för omvärlden. I Finland hittade jag Pohjois-karjalan jahtinaiset.

Nog måste det väl finnas utrymme för mera? Man har gång på gång konstaterat att de kvinnliga jägarna blir fler hela tiden. Trots att jag upplever att alla är lika när det kommer till jakt, så tror jag ändå att det vore, om inte annat, en kul grej att samla ihop oss kvinnliga jägare – t.ex. här i svenska Österbotten. Själv tycker jag det vore kanonkul om man skulle få massor med nya kontaker och lära känna massor med roliga, drivna jägarinnor! Ett kvinnligt jaktnätverk, kvinnlig gemenskap. Någon som tänker som jag? Finlands jägarförbund – är ni intresserade? Eller borde man göra det själv, någon som hänger på..?

HARJAKTSHELG

Harjakt – spänningen när stövaren driver och det kommer närmare. Då du lyfter hagelbössan halvvägs till axeln för att vara beredd när jösse väl kommer skuttande. Ögonblicket då du skymtar något vitt… Eller en olidlig väntan, på gränsen till tråkigt. Stövaren letar, letar, letar men det händer inget och du börjar småfrysa.

Själv upplever jag att harjakten är en kombination av allt. Jag är världssämst på att bara stå stilla på pass utan att höra ett knyst från hunden. Samtidigt är det intressant och det är många gånger jag inte stått beredd när jösse kommit samtidigt som hunden jagat åt ett annat håll. Harjakten är svår, tycker jag. Inte alls som älgjakt. Klart att hunden lämnar efter när älgarna sätter iväg också, men när hunden skäller är ju älgarna där, liksom. Det är svårt att förklara, eller så kanske det bara är jag som har svårt att ställa om mellan olika jaktformer..? Men all jakt är jakt och har sin charm och spänning.

Helgen spenderade vi på harjakt tillsammans med Pattes pappa Krister och hans stövare Lotta. Lördagen var trög, det hade kommit en del blötsnö och hararna hade inte varit i farten. Några timmar var vi ute, innan vi kopplade och åkte till Kristers stuga och grillade korv istället. Krister lämnade i stugan över natten, medan vi åkte hem och kollade mårdfällorna. Inget byte. På lördagskvällen fixade Patte middag – älgfilé med hemgjord potatisgratäng och sås. Patte har ett recept på sås som är to die for, det blir aldrig lika bra när jag försöker själv. Och så efterrätt då, cremé brule. Allt medan vi delade en flaska vin – det var ju alla hjärtans dag på söndagen.

Vi körde ut till Kristers stuga på söndag igen. Nu fanns det spår minsann. Vi släppte Lotta på sök, tänkte att det här tar inte länge det. Jamen visst… Två timmar senare var det fortfarande inte upptag, hon spårade fortfarande. Tänk, haren vad hade sprungit, jag vet inte ens hur många kilometer. Till sist kom hon in på grannmarkerna så då kopplades Lotta och vi tog fikapaus i stugan.

Efter fikat åkte vi ut igen och prövade på ett lite annat ställe. Där stod vi, med bössorna över axeln och Krister pratade i telefon. Då kom upptaget. Vi hann knappt flytta oss innan jösse kom skuttande längs med vägen. Vi blev nog lika förvånade allihopa. Snabbt som attan skuttade han in i skogen igen och vi sprang ut till våra pass. Flera timmar krumbuktade det i skogen, på ett område inte större än 300×300 meter. Och plötsligt satt den på backkrönet, en bit från mitt pass. Bedömde avståndet för långt men hoppades den skulle komma skuttande mot mig. Men nej, den tvärvände – och sprang rätt på Krister. Patt sade dock efteråt att det nog borde ha kunnat gå att skjuta där jag stod, men jag bedömde annorlunda. En ska ju inte ångra ett icke avfyrat skott, men lite surt kändes det allt. Det kommer nya chanser!

 

LOJAKT

Föret har inte varit det bästa här, men igår vågade vi oss ut på litet harjakt. Det blev tyvärr inte mycket av jakten på första området och vi planerade att byta. Men då kom telefonsamtalet – lojakt. Man hade hittat spår och allt såg bra ut. Själv har jag aldrig varit med på lojakt tidigare – det har aldrig passat sig. Jag valde att stå över eftermiddagens harpass och istället delta i lojakten.

Inom Vasanejdens område har alla klubbarna deltagit i ett samsök av dispens på lodjur. Denna säsong har två dispenser beviljats Vasanejden. Det finns en del lodjur här i trakterna och det märks fort när ett lodjur finns på området.

Vid samlingsplatsen blev vi utpostade. Efter uppställning släpptes hunden in på spåret. Först såg det dystert ut, men efter ett tag blev det fart på drevet och då kom det rätt mot mig. Det svängde tyvärr inne i skogen – innan det skulle komma ut på kalhugget jag passade på. Efter en stund fick en annan i samjakten chansen och lon fälldes. Det var en mindre hane. Jag har aldrig fått se en lo på så nära håll tidigare – det är mycket vackra djur! Och grymma predatorer.

JAKTRIK HELG

Det här har varit en jaktrik helg. Kanske inte fullt lika rik för mig som för Patrik, men ändå. Själv blev jag lite ”handikappad” under fredagen, då det small till i ryggen, igen. Så nu måste jag nog ta tag i den problematiken på allvar också. Hur som, Patrik bestämde sig för att åka med på vitsvanshjortsjakt – sista helgen de var lovliga. Vem tror ni får fälla ett byte? Jo…

Det kom visst två stycken hjortar i pass, så han fällde den mindre. Minst sagt lyckat! Och ett fint hundjobb låg till grund för det hela – kan det bli bättre? På väg till slakthuset kom Patrik hemsvängandes och visade hjorten. Så intresserad Nelli var! Tror det är något som tänt för henne. Skytten får ta skinn etc. så med sig hem igen hade han det. Nelli ville igår ut, vi fattade inte varför. Men ut – och raka spåret till bilen där skinnet legat. Hon skulle visst kontrollera att det inte låg kvar längre, för när hon snusat runt där, gick hon in igen. Ibland blir man allt förvånad.

Söndagsmorgonen inleddes med en biltur till Komossa för att hämta hem morötter. Jaktklubben köper in morötter för stödutfodring av vilt vintertid. Vi har en automat bara en bit från huset – det är så roligt att se att den är välbesökt. Tre rådjur har vi där, väldigt skygga. Och harar, vitsvanshjort och småfåglar. Nåja, på väg hem från Komossa ringde en jaktkamrat – han hade släppt hundarna på mårdhundsspår och de skällde nu vid ett gryt. Kunde han möjligen få litet assistans..?

Vi körde hem, bytte om och traskade iväg. Det var inte så långt att gå (under kilometern) och lättforcerad terräng, så jag traskade med. Väl framme vid grytet kunde ju inte jag bidra med så mycket, då ryggen var (och är fortfarande!) sjuk. Men jag fotograferade. Sakta började man gräva och flytta sten för att komma ner och in i grytet – ett stort stenholster. Inte det lättaste med frusen mark. Efter en timme eller så, kom ytterligare två jaktkamrater dit. Med sig hade de en grythund. Det tog inte länge sedan han slapp ner, tills vi fått mårdhunden.

Nöjda och glada traskade vi sedan hemåt igen. På väg hem passade vi på att kolla mårdfällorna vi satt ut. Jag hade kollat dem senast dagen innan – och då var de tomma. Men nu..! Nu satt en mård där. Två grymma predatorer på samma dag, vilken lycka! Jag tycker den här typen av jakt är så intressant, men jag kan inte så mycket. Det är så roligt att få hänga med sådana som kan mera, så man får lära sig! Källen avslutades med jaktklubbens årsmöte. I år är det mycket på gång i klubben!

MÅRDFÄLLOR OCH SKOGSPROMENADER

Nu är det verkligen länge sedan jag skrivit något igen..! Men jag har inte legat på latsidan – tvärtom. Det har inte funnits tid att sätta sig ned och skriva, helt enkelt. Full rulle med både Vasanejden och jaktklubben. Årsmöten att planera, papper och bokföring för fjolåret som ska ordnas, kontrakt som ska förnyas… Och så vill man ju hinna med hundarna och jakten mellan varven.

Vi fick äntligen ut våra mårdfällor här nu i januari. Bättre sent än aldrig, eller vad säger man? Nu hoppas jag bara att vi ska få något byte också..!

En fälla på plats

Hundarna har vi varit ute och traskat med längs med skogsvägen ovanför oss. Känns nästan tomt nu när man inte får släppa gråhundarna mer för säsongen. Jag väntar verkligen på hösten! Men det är ju en bra tid att träna inkallning, gå på utställningar och bara konditionsträna nu så vi hittar nog saker att sysselsätta oss med i alla fall. Fram till slutet av februari kan vi ju dra ut på någon harjakt också.

Patte med Felix på promenad

Vad har annars hänt då? Tja, en lördag hängde vi med pappa ner till Dragsvik för att hälsa på lillebror som utför sin militärtjänstgöring som bäst. Det blev en vandring i minnena – tror minsann både pappa och Patte blev lite nostalgiska… Och Nelli, hon har fyllt fyra år. Tänk! Hon är redan fyra, jag fattar inte. Hon är ju min lillvoffsing.

Pappa och lillebror

TOPPFÅGELJAKT

Om det inte är möjligt här, så kanske det är möjligt någon annanstans..?! Och det är ju precis vad det är. I vanlig ordning, får jag väl drista mig till att säga, packade vi på julannandagen in oss själva och Freya i Pattes bil och tog färjan över till vårt västra grannland. Landet där man genast bli på lite bättre humör, landet där ICA och min favoritleverpastej finns. Sverige, falukorvarnas land.

Fast för oss är inte Sverige falukorv – det är jakt, hundliv, semester och häng med vänner och bekanta. Och en korv på Statoil… Vi började diskutera Sverigeresorna medan landskapet sakta förändrades och blev vitt, kallt och … rent. Patte har återkommande rest hit de senaste tio åren, själv är jag uppe i åtta år nu. Min 20:nde jaktresa upp till Västerbotten. Varje resa brukar snitta på drygt en och en halv vecka – det är nästan åtta månader..! Jag ångrar inte en endaste en av mina resor – det är fantastiskt här!

I vanlig ordning bodde vi i en stuga hos Robert och Nathalie på Jakt För Livet. Tänk att kunna få bo och leva så – det vore rena drömmen. På dagarna jagade vi toppfågel, på kvällarna mös vi framför sprakande brasor, diskuterade, bastade, blev bjudan på middag hemma hos Miranda med familj… Livet när det är som bäst, helt enkelt. Här laddas batterierna till max. Och som Hasse en gång sade: Där vägen slutar, börjar äventyret. Han sade det så bra. För så är det.

Mjukstartade resan med att kolla Roberts krokar. ”Bara” -15 grader denna dag…

Freya närmar sig försiktigt…

…men till sist tar nyfikenheten överhanden och hon stoppar huvudet i hålet för att se om det kommer någon fisk. Det gjorde det inte.

Första dagen på skidorna möttes vi av -25 grader – det är minsann kallt det!

Må så vara kallt, men fantastiskt vackert var det.

Vi hittade en hel del betesplatser – men bara hönor såg vi. Inga tuppar – men de finns nog! En höna lättade bara ovanför våra huvud då vi pausade inne i en plantering.

Eftermiddagsvy – på väg tillbaka till stugan.

Hittade ett älgpass en dag då vi skidade…

Jag tyckte de hade så charmiga märkband för att man skulle hitta till passen.

En kväll var vi bjudna till Miranda med familj på middag. Kameran var inte framme under hela kvällen – ett tecken på att det varit en rolig kväll! Med oss hem fick vi hennes goda tunnbröd och en bit rökt älgkalvhjärta. Mums!

Vy över sjön, där vi passerade en tall med en enorm fågelholk.

Patte.

Här skulle vi ta oss över, blev att ta av skidorna och hoppa på stenarna över vattendraget.

En välbesökt saltsten.

Kikarspaning – nästsista dagen och ännu ingen tupp i topp så långt ögat kunde nå. Men väldigt vacker miljö!

Härligt ljus. Bilden förmedlar dock inte att det var -17 grader och en isande vind… Man ville gärna hålla sig på läsidan. Undrar vad kyleffekten kunde vara..?

Till sist stämde allt och Patte fick en mycket vacker orrtupp.

Patte är framme vid tuppen.

En stolt jägare med ett vackert villebråd. Med det tackade vi för oss och åkte hem – vardagen kallade.

HELGENS ÄLGJAKTER

Under hösten har det nästan varit mer regel än undantag att vi jagat älg med Smedsby-Böle på lördagarna – denna lördag inget undantag! I vanlig ordning samlades vi hela gänget och lade upp planerna för dagens jakt – i spårsnö! Som jag älskar snö! Freya fick också uppleva sin första snö – jag har på känn att hon inte var lika förtjust som jag…

En liten runda gick vi, men avslutade rätt snabbt då Rex hade fått upp ko med kalv. Jag åkte iväg på pass. Följde med på pejlen hur det rörde sig och insåg att det inte alls kommer att komma där jag var. En snabbkoll med jaktledaren och jag började förflytta mig. Plötsligt klev älgkon upp på skogsvägen ur diket, 70 meter framför mig. Kalven tätt efter och så ställde de sig, jämsides, med bredsidorna mot mig. En god stund stod de så, innan de gick över – jämsides. Ingen möjlighet att skjuta. Tät plantering på bägge sidor. Det är mycket fina djur att se på!

Rex var en bit efter och älgarna fortsatte i godan ro, men med tillräcklig fart för att han inte skulle vara hack i häl. Det fanns gott om stora diken som försvårade älgarbetet också – och sedan gick de över på grannmarkerna och vid ett större dike svängde Rex och kom tillbaka. Så kan det gå. För en gångs skull var vi hemma ”tidigt” ur jakten – men det kompenserade vi med att spendera några timmar med att försöka hjälpa en kamrat att få fast sin hund från ett älgarbete…

På söndagen samlades vi i hemmajaktlaget för litet kalvjakt. Dagen till ära var det inte många deltagare och alla som ville gå med hund fick göra det. Patte gick med Freya – vi sparade Rex då han skulle gå prov på måndag. Själv stod jag på pass. Det dröjde inte länge innan Bella, en jaktkamrats hund, fick upp älg. Ekipaget kom i sakta gångstånd närmare mig hela tiden. Spännande! De kom aldrig fram – men jag fick stå beredd och lyssna på skall i ett par timmar. Det kom att visa sig vara ensam kalv. Hela dagen jobbade vi med detta, men kunde konstatera oss komma tvåa. Hunden kopplades när älgen korsade en väg för andra gången – dagen började lida mot sitt slut.

En selfie på passet – har ni sett min snärtiga mössa?

Än Freya då – hur gick det för henne? Jo, älg hittade hon minsann. Den ena efter den andra. Icke samarbetsvilliga dock, utan tog till flykten med det samma. Först tog hon upp en mindre tjur – Patte såg den på ett uthugg. Efter ett par kilometers förföljande svängde Freya, kom tillbaka och tog upp ett par andra, fullväxta djur. Samma historia igen. Precis som Patte sedan skulle koppla Freya, ja då kom den ensamma kalven sättande och Freya for efter den istället. Nu väntar jag på att möta älg som vill stå i upptaget… Men hon är bra på gång, Freya. Tungt före var det för henne, speciellt på mossarna med rätt mycket snö. Hon njöt verkligen då hon fick komma in och mysa framför brasan på kvällen.

Freya i snön

ÄLGJAKT – PÅ FLERA VIS

Förra lördagen var vi inbjudna till Smedsby-Böle för älgjakt, igen. Det är roligt att man får komma och jaga – så tacksam för dessa möjligheter! Vi tog bara med oss Rex denna gång. Tanken var att vi skulle släppa honom, men kvällen innan hade en i jaktlaget sett fem djur – tre tjurar och två kor – uppe i Böle. Det är ett område som det inte går att släppa hund på, eftersom det finns boskap runtomkring. Patte och jag fick komma med som passkyttar.

Redan när vi körde ut, såg man älgarna på en åker. Passkyttarna ställde ut och drevkedjan startade. Efter dryga halvtimmen small det. Tjur i backen! Drevkedjan gick ut och alla samlades för utdragning. En sextaggare visade det sig vara, dock inte med de finaste av horn… Vi beslöt att inte släppa Rex mer den dagen, det skulle bli så sent och vi skulle åka på älgfest på kvällen.

Adolf med tjuren

Närbild på hornet på vänster sida – på högra var det bara två taggar

På lördagskvällen blev det fest – älgfest – med hemmajaktlaget i jaktstugan. Jag minns inte när vi festade sist… Men oj, så roligt vi hade! God mat, roligt och glatt sällskap, sång, lekar, lucia… Och så en och annan diskussion om älgjakten, men vad kan man annat förvänta sig på en älgfest..? Som ni säkert förstår, blev söndagen en vilodag. En välförtjänt paus.

Själv har jag semester denna vecka, så jag är ute med hund så mycket jag hinner och vädret tillåter. Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, men jag undrar allt jag… I måndags var jag ute med Rex. Knepigt väder, det hade regnat hela natten, men på morgonsidan frös det på. Han letade och letade – snurrade på flera ställen, men fick inget utrett. Pratade med en annan i jaktlaget som också var ute denna morgon – han upplevde samma sak. Jag funderade om det kunde bero på att det inte var fruset precis överallt, utan det fanns fläckar här och där som inte var frusna… kanske det fanns vittring där, och så försvann det på de ställen det frusit på?

Bästa möjliga måndagsmorgonen en kan ha

Rex

Igår var det till och med för ruggigt väder för mig, så jag stannade inne med pappersarbete istället. Men idag har jag varit ute med Freya!  Hon letade på bra, det fanns en hel del spår. Så plötsligt sträckte hon iväg och 170 meter från mig började hon skälla! Jag stod alldeles stilla och tyst, men oturligt nog gick det loss efter bara någon minut. Och Freya efter..! Det var spännande att följa med på pejlen hur hon for. Själv gick jag fram till spåret och konstaterade att det troligen rörde sig om ett ensamt, vuxet djur. Freya förföljde i åtminstone 3-4 kilometer, innan hon tappade spåret i en utdikad mosse. Då svängde hon – efter enträgna försök att hitta det och slippa över diken – och kom på bakspåret tillbaka till mig. Nu ligger hon inne i vardagsrummet och gosar sig.

Freya

SÖNDAGEN MED FREYA

I söndags var vi ute med Freya. En liten förhoppning har man ju alltid på att hon skulle få upp ko med kalv, men mest tränade vi skogsvana och sök. Natten till söndag regnade det och överlag bjöd inte heller vädret till under söndagen i sig. Med klyschvarning – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Efter en lite segare start kom vi oss ut.

Vi valde att gå i hemskogen ovanom huset bara. Gott om älgspår fanns det och Freya letade på. Siktade på en saltsten som vi har utplacerad – kanske skulle det finnas färska spår där? Jovisst fanns det det! Vi beslöt att stå där och bara vänta en stund, låta Freya leta i lugn och ro. Som hon letade! Plötsligt drog hon iväg, först bara 100 meter, trasslade där, rundade, tog om och hittade fortsättningen. Vid dryga 200 meter upprepade hon proceduren innan det bar iväg, raka spåret..!

Raka spåret västerut. Mot Alskatvägen. Hårt gick det. I det skedet antog vi bara att det var älg, kunde inte vara annat. Jag blev nervös, måtte hon vinkla och byta riktning! Patte satte av hemåt genom skogen för att ta bilen och eventuellt hinna genskjuta (i efterhand vet ju att det inte fanns en chans till det, men i rådande situation kändes det bäst). Själv sprang jag upp till spåret hon farit på och kunde då konstatera att jo, det var verkligen älg. I samma stund vinklade Freya norröver och trycket över bröstet släppte lite, lite – även om faran inte på något sätt var över ännu.

Hon stötte på patrull vid ett dike. Ett dike som normala dagar är rätt taskigt att ta sig över på sina ställen. Nu var det säkerligen fullt av vatten, efter allt regn. Så hon vände där. Tog bakspåret tillbaka. Roligt att se att hon letar sig tillbaka utan problem. Patte och jag har bestämt att vi inte åker och hämtar någon hund – de ska komma tillbaka. Rex har lärt sig det och Freya verkar också förstå. Dagens resultat – ett förföljande på älg i 2 km är inte fy skam! Tvärtom, det är väldigt bra gjort!

Freya

NÄR ALLA BITAR FÖLL PÅ PLATS

I lördags var vi inbjudna till Smedsby-Böle på älgjakt igen. Vi tog med oss både Rex och Freya samt att en i jaktlaget hade med sig en jämthund. Då Freya bara är valp ånnu, valde jag att inte gå med henne under lördagen, då jag hade planerat att viga söndagen åt henne. Istället bestämdes det att jag skulle få följa med Patte och Rex och att man också skulle släppa jämthunden.

Efter det sedvanliga morgonsnacket beslöts att man skulle pröva att driva ett litet område mellan två vägar, där man inte kan släppa hund. Passen fördelades. Patte och jag höll utkik vid vägen ifall det skulle komma ut någon älg. Det gjorde det inte – trots färska spår och ny spillning. Efter lite detektivarbete hittade vi dock utspåret, som visade sig gå åt rätt håll – precis in i området. Inte bara ett spår, utan åtminstone två! Både större och mindre. Ko med kalv! Gnistan i ögonen sprakade till och började brinna – nu jäklar! Nu skulle vi – måste vi – lyckas!

Man ansåg Rex vara mer pålitlig och han släpptes på spåret. Snabbt tog han upp det och började spårningsarbetet. Patte och jag följde efter i sakta mak. Hastigt försvann Rex både 100 och 200 meter från oss, för att på närmare 300 meter ta de första skallen. Pulsen steg till max och vi meddelade jaktledaren att Rex hade ståndskall och att vi skulle gå in. Många tankar snurrade i huvudet – skulle det här bli min chans? Jag har smugit mig in många gånger förut, men jag har aldrig fällt en älg på ståndskall.

Rex vid spåret och väntar på släpp.

Vi kollade vindriktningen, jag laddade i ett skott och säkrade, knäppte upp linsskydden på kikaren, fällde ner hörselskydden och så gick vi in på ståndet. Sträckan in mot ståndet kändes som en evighet – men gick egentligen rätt fort. Det visade sig att Rex skällde i gammelskog, där det borde finnas rätt goda skjutmöjligheter. Och det var relativt enkelt att smyga närmare, med mjuk mossa att smyga i, stenar att ta skydd bakom…

Sakta, sakta, sakta smög vi oss närmare. Vi såg ett djur skymta till nu som då mellan trädstammarna. Jag försökte hålla modet uppe, det behövde ju inte vara en ensam kviga eller älgko. Det kunde ju vara en tjur. Vi stannade ungefär 40 meter från skallet, bakom en sten. Efter en god stund såg vi att det var en kalv och med kikarens hjälp såg vi också att det var en tjurkalv. Lovlig alltså! Men, en ensam kalv..?

Jag smög fram ytterligare några meter och satte mig ner på huk. Kalven stod bakom tätt granris och några trädstammar. Och där stod den, hela tiden. Med jämna mellanrum gjorde den utfall mot hunden och kom då ut i en liten öppning. Men, ettdera var hunden framför eller bakom, eller så hann kalven kasta om. Fruktansvärt snabb var den! Många var gångerna då jag bara såg mulen då den kikade ut bakom en trädstam, eller så bakändan när den gick tillbaka till samma lilla fläck, skyddad av ris och stammar. Men skam den som ger sig. Jag satt kvar på huk, hela tiden redo.

Till sist kom läget jag väntade på. Rex en god bit framför, och kalven med bredsidan till i öppningen. Skottet ekade genom skogen, kalven tecknade träff och gick i backen. Den känslan..! Man känner sig så oerhört glad, men samtidigt lite melankolisk. Det är en svår känsla att beskriva. Att känna sig så mäktig, men samtidigt så liten. Framme vid älgen, återstod stickning och urtagning. Jag kramade om Rex och berömde honom, tackade honom för ett fint arbete, för den chans jag fick. Jag tackade också Patte, som visste hur jag längtat efter en sådan chans och som nu låtit mig få försöka. Ord räcker inte till…

Jag och Rex vid kalven.

Efter väl utfört arbete får man vila.

Finaste Patte som gav mig möjligheten. Han hann bara klä på sig jackan efter att ha hjälp mig vid urtagningen innan jag fotade…

Hjärta, lever och njurar. Pattes väst, pejl och vhf. Allt bidrar till helheten.

Jaktlaget samlades och kom med pulka genom skogen för att hjälpa till att forsla ut älgkalven. Det blev många gratulationer, glada skratt och värmande ord när de kom fram. Många kramar till Rex, smekningar över huvudet som talade om hur duktig han varit. Äkta jaktglädje när den är som bäst! Det är dessa stunder, då allt klaffar, som jag lever för. Som gör att jag orkar – vill – kämpa vidare, dag efter dag.

Rex – är han inte fin?

Jaktlaget forslar ut kalven ur skogen.

NÄR STÅNDSKALLET EKAR GENOM SKOGEN

I lördags jagade vi älg tillsammans med Smedsby-Böle igen. Jag gick med Freya och Patte gick med Rex. Tyvärr lyckades vi inte hitta någon älg, trots enträgna försök. En hund från grannmarkerna hade dock gått in i området och efter att ha pratat med hundföraren, fick Patte klartecken att gå in på ståndskallet. Det visade sig vara ensam ko – inte lovlig, alltså. Nytt försök nästa helg.

På hemmamarkerna hade jag hundtur på söndag morgon och jag bestämde mig för att gå med Rex en gång. På väg till morgonsamlingen såg flera i jaktlaget ko och kalv vandra in i området och det bestämdes hastigt att vi skulle satsa på det. Passkyttarna ställde ut och jag gick in med Rex på de färska spåren. Så spännande det var – nu kommer min chans, tänkte jag. Ni vet ju hur det brukar gå då…

Rex var verkligen intresserad – försökte bita av kopplet flera gånger innan jag släppte honom – och ville bara iväg. Det bådade gott, minsann! Han spårade i början och sedan började det gå undan. Jag meddelade att det såg bra ut och hur han sprang. Ganska fort smet de dock ur såten. Rex fortsatte förföljandet och efter ett par kilometer blev det ståndskall. Själv var jag kanske en och en halv kilometer ifrån då. Det var bara att knalla iväg.

Terrängen var allt annat än lättframkomlig, men vad gör väl det när ståndskallet ekar genom skogen? Jag drömde om ko med kalv medan jag ömsom sprang, gick, klättrade och kröp mot ståndskallet.

Bara dryga 200 meter kvar till ståndskallet – pulsen på max!

Sakta avancerade jag. Pulsen dunkade i öronen och det var så spännande! Snart var jag bara dryga 200 meter från ståndskallet. Över en liten mosse och så skulle jag vara ute på ett kalhygge, där jag räknade med att få se ekipaget. Efter en lyckad ansmygning lyckades jag med det. Först kom hunden dansande ur planteringen medan skallen bara rann ur honom. Därefter kom kon vandrande ur skogen i sakta mak. Och så var det inga fler. Vilket antiklimax! En ensam ko. Jag hade hela ekipaget på 60 meter från mig. Då jag konstaterat att det var ensam ko, smög jag upp telefonen och knäppte en bild på henne. Länge stod vi och betraktade varandra, innan hon i maklig fart travade in i planteringen igen. Hunden efter.

Mobilbild av kon som Rex skällde.

Jag fantiserade vid det laget om att hon lämnat kalven kvar i planteringen, så jag smög efter, då det blivit fast ståndskall igen. Många blev gångerna under dagens lopp som jag smög på ståndskallet, men de stod alltid på den tätaste möjliga fläcken som fanns. Jag smög på sakta, jag gick på hårt – kon var lika lugn hela tiden. Gick undan 200-300 meter och aldrig västerut. Österut skulle hon. Och Rex vägrade komma bort… Det blev många kilometer i benen för mig igår och ett lärde jag mig. Aldrig mer utan något att dricka! Aldrig.

Då vi avbröt jakten för dagen, kom Patte med mig för att försöka ta fast honom. Det lyckades inget vidare. Konstaterade dock att det bara var en älg – alltid något. Till sist satte vi oss i jaktstugan, grillade en korv och bara väntade. Då, helt plötsligt, satte kon iväg och till sist passerade hon ett så brett dike att Rex vände. Vi rusade mot då – och då fick vi honom. Natten till idag fick han sova inne.

DÅ FELIX FICK GÖRA DET HAN ÄR BÄST PÅ

Vi har gott om mårdhund runtomkring i skogarna där vi bor. Själv har jag inte varit så aktiv med just denna jakt, men det är något som börjat intressera mig mer och mer. Tror intresset vaknat lite på grund av Felix, vår finska spets. Han som nästan uteslutande jagar mårdhund hemma och skogsfågel i Sverige. Så vad är väl bättre än att låta honom göra det han är bäst på?

I fredags, på kvällen, började hundarna ute i hundgårdarna skälla. Vi antog att mårdhunden var där igen. Den har gäckat oss länge nu och vi beslöt oss snabbt för att göra ett försök med Felix. Vi lade peljbandet på Felix och släppte honom, hoppades han skulle hitta och ställa mårdhunden. Det tog inte så värst länge förrän vi hörde avlägsna skall. Hesa och mörka – Felix börjar ha några år på nacken.

Sakta avancerade vi in mot skallet. Att smyga på ståndskall höjer alltid pulsen några snäpp. Småningom började vi också höra mårdhunden. De skällde och fräste på varandra, Felix och mårdhunden. Så var vi inne på skallet. Ett snabbt skott och beröm i massor åt Felix. Fredagsmys i all ära – men viltvård smäller nog högre!

Felix med mårdhund