DUBBLÉ PÅ KALV

Igår var det vädermässigt ingen riktigt rolig älgjaktsdag, med snålblåst och regn. Man blev snabbt både våt och kall på passet – det där med att göra upp eld har aldrig lyckats för mig. Det börjar bara inte brinna, trots massor med olika tips och trix. För Patte blev det dock en desto mer spännande dag – blod, svett och tårar brukar man tala om. Några tårar såg jag väl inte till, men ett humör likvärdigt med dylika, tills allt svängde, sent på kvällen.

Patte hade hundtur och gick med Rex. Han började ha gått klart sitt område, hade bara en liten ruta kvar. Hett område dock – det brukar kunna finnas ko och kalv där. Och det skulle ju vara toppen – vi hade endast kalvjakt på schemat. Rex fick upptag och Patte fick smyga sig in på ståndskall. Ko med dubbelkalv! Den ena kalven stod helt öppet och Patte sköt ett skott. Han såg att kalven tecknade träff och sedan satte den av i raketfart, med ko och den andra kalven hack i häl. Alla åt samma håll. Hunden efter. Patte efter. Det blev långt förföljande av både hund och gubbe innan han kunde konstatera att det endast var ko med en kalv på ståndskallet. Patte fällde kalven.

Kanske ni tycker det låter märkligt? Patte är en van skytt och jägare – han visste att han skjutit ett rent och bra skott, på passligt avstånd. Kalven tecknade träff och vi var alla säkra på att den andra kalven låg inom hundra meter från skottplatsen, men att den vinklat av. Patte hade också en förhoppning om att få fast Rex när han sköt, men hunden fortsatte jobba med kon i timmar framöver.

När kalven var omhändertagen, kallades jag in med Nelli för att söka blodspår. En annan kamrat i jaktlaget kallades in med sin gråhund Moa, som senast dagen innan klarat ett eftersök galant. Nelli är tränad på att spåra blod och det skulle vara hennes jobb. Skulle det visa sig att kalven skulle vara i liv och gå undan, skulle Moa släppas. Patte kom också med till skottplatsen. Som vi letade, spårade med hundarna, fram och tillbaka, hit och dit. Släppte gråhunden, rena chansningen. I det skedet var Rex på väg tillbaka med kon i exakt samma spår som de sprungit i tidigare under dagen. Hon tog upp arbetet på kon tillsammans med Rex. Nelli hittade inget, jag hittade inget. Ingen såg vare sig blod eller hår. Det regnade. Ytterligare en gråhund kallades in till skottplatsen. Mera spårning. Till sist tog vi skallgång, gubbarna ställde ut i kedja och gick genom området, kors och tvärs. Resultatlöst. Mörkret kom emot. Patte var djupt besviken på sig själv. Försökte tänka igenom skottet igen och igen. Men nej. Det var ett bra skott.

Vi samlades i jaktstugan. Avskrev två kalvlicenser, den ena hängde och den andra borde ligga död, men vi kunde inte hitta den. Rex skällde tillsammans med Moa. Bägge hundägarna har pejl med uppringningsfunktion, så ståndskallet var ett konstaterat faktum. Plötsligt såg vi hur Rex rörde sig bort, medan Moa stod kvar. Intressant. Han närmade sig området vi letat genom hela dagen. Gick en lite annan väg. Skojade om att nu hittar han säkert kalven. Vi åkte iväg, Patte och jag. Vi behövde ju få fast honom. Stannade och avvaktade – han lämnade sig på samma ställe. Och visst skällde han, då vi ringde upp honom. Lite glesare dock. Men skall. Då blev det bråttom – hem efter lampor och samtal till jaktledaren. Vi måste kolla upp vad han skäller på.

Det blev en långsam ansmygning i ljuset av ficklamporna. Himmel, så svårt det är att gå i skogen i kolmörkret! Endast Patte tog vapen med sig. Sakta, sakta smög vi oss närmare. Ju närmare vi kom, desto mer dämpade vi belysningen. Upp på en liten bergsknall 30 meter från skallet, tände vi lamporna på full effekt och riktade ljuset mot skallet. Vi såg Rex’ ögon lysa i mörkret. Men längre bak såg vi också något annat, ett ögonpar till som lös svagt i mörkret. Högre upp, och brett mellan ögonen. Vi visste inte vad vi skulle tro. Vi fortsatte smyga in och jag började höra lustiga ljud. Då gick vi rakt fram. Där låg den – kalven. Stendöd. De lustiga ljuden kom från Rex, som luggade den. Vilken glädje och lättnad. Tänk att han hittade kalven! Lättnaden för Patte, glädjen… Obeskrivlig känsla. Vilken lycka! Åter en gång fick jaktlaget samla sig och hjälpas åt att dra ut kalven. Trots mörker och avslut, så ställde alla upp. Det är ett fint jaktlag!

Patte och Rex vid kalven

Kalven låg kanske 75 meter från skottplatsen, men ”bakom”. De sprang alla åt samma håll, men kalven hade vinklat av. Det var en bra träff. Man kan ju fundera på om kon tidigare under eftermiddagen var på väg tillbaka till kalven som vinklat av – då när Moa anslöt? Och vad fick Rex att komma tillbaka sent på kvällen – gick kon tillbaka? Eller letade han efter oss? Eller hade han noterat att en kalv vinklat av? Vad skällde då Moa på? En tjur hade setts i samma område, kanske skällde hon den? Det andra ögonparet, vad var det – kon? Jakten är förunderlig, spännande och intressant – ingen jaktdag är den andra lik. När man har gett upp hoppet – ja då inträffar något som utmanar allt man lärt sig om sannolikhetslära. Det är det som är så fascinerande.

NELLIS FÖRSTA PRAKTISKA EFTERSÖK

I tisdags om kvällen skulle jag bara ta det lugnt, mysa med hundarna och mala älgköttet från måndagens ”leverans”. Det blev ju som det blev med den saken. Strax före sju fick jag ett samtal och några minuter senare hade jag slängt av mig myskläderna till förmån för jaktkläderna, ryckt åt mig några ficklampor och satt spårselen på Nelli. Kvar på köksbänken stod köttet, bara till hälften malt. Är det eftersök så är det…

Inom en halv timme var vi på plats, Nelli och jag. Skytten mötte upp oss och berättade om hur en vitsvanshjortshind kommit ut på åkern där han vakpassat. Skytten fortsatte vänta och efter en dryg kvart kom kalven också ut. Länge studerade han djuren och väntade på rätt läge, innan han sköt. Skottet tog bra, kalven gick omkull och han trodde den skulle lämna. Dock var den snabbt uppe igen och han såg ett djur springa in i skogen. Skytten var säker på att kalven låg, men det behövdes en spårhund för att hitta den.

Mörkret kom fort den kvällen och vädret var inte heller på vår sida med snålblåst och tilltagande regn. Vi gick tillsammans ut på åkern mot skottplatsen. Jag lät Nelli söka fritt i spårlinan och snart satte hon av mot skogskanten där skytten sist sett ett djur. Jag hade ingen aning om huruvida Nelli gick på rätt spår, förrän jag lyckades få syn på en droppe blod. Vartefter vi sedan gick, såg jag bloddroppar och det kändes tryggt att hon spårade blod. In i skogen och tvärt till vänster, genom en tät granplantering, ut i en glänta – och där låg kalven!

Nelli med vitsvanshjortskalven, efter lyckat spårarbete.

Vilken glädje! Jag klappade om och berömde Nelli så mycket, att jag i efterhand känner mig nästan lite pinsam. Som jag måste ha låtit… Men när en hund gör ett bra jobb, ska de få veta om det. Det var Nellis första praktiska eftersök och blodspår. Vi har gått några blodspårsprov, men hon har aldrig tidigare fått chansen då det verkligen gäller. För mig var det också första eftersöket, på så vis att det var första gången jag ryckte ut ensam, utan Pattes kunskap och support (annat än via telefon). Och dessutom på vitsvanshjort. Några eftersök på älg har jag varit med på, tillsammans med Patte. Han är min mentor – lär mig allt jag kan tänkas behöva veta och kunna. Jag är mycket tacksam för den här möjligheten vi fick. Det var en värdefull erfarenhet för oss båda.

REX PÅ EFTERSÖK

I helgen har jag i vanlig ordning jagat älg. På lördagsmorgonen hade jag hundtur och valde denna gång Rex som kompanjon. De senaste veckorna har han ändrat sig helt galet mycket i sök och förföljande. Jag är imponerad! Denna lördagsmorgon inget undantag. Vi hann inte så långt som till upptag, då det blev mycket action runt omkring med ståndskall av annan hund och en fälld kviga.

Till eftermiddagen bytte vi område till ett där man nyligen sett ko med dubbelkalv traska in och jag traskade upp till ”mitt” pass. Jag har skjutit en tjur där för något år sedan. Hund och hundförare gick in i området och efter en stunds väntan ljöd ståndskallet över hugget jag satt på. Även denna eftermiddag passerade ko med en kalv där (inte de älgar vi släppte på från början då), men det fanns inget läge att fälla kalven. Dock sprang de vidare på en annan passkytt, som tyvärr fick iväg ett lite sämre skott. Patte hade Rex i bilen och fick så chansen att gå eftersök. Från början trodde vi alla att skottet tagit bra, men det visade sig att så inte var fallet och det som skulle vara en enkel match förvandlades till många kilometer och timmar i skogen. Patte spårade blod med Rex i närmare 800 meter när han sedan meddelade på vhf att han skulle behöva släppa Rex för att ha en chans att komma ifatt kalven, som hela tiden gick undan. Han meddelade också att det naturligtvis alltid finns en risk att Rex skulle ta upp kon, men att där han nu gick fanns det endast spår av ett djur – kalven, och att han gick i blodspåret.

Sagt och gjort, Rex släpptes lös och fortsatte spårandet. Det skulle komma att dröja flera timmar innan Pattes bror Nicke kunde avsluta lidandet för kalven på sakta gångstånd undan Rex. Under hela eftersöket visade Rex upp ett ihärdigt spårarbete och envishet som inte går av för hackor. Patte följde hela tiden med i skogen och konstaterade att Rex spårade blod hela tiden tills han kom ikapp kalven och det blev gångstånd. Alla i jaktlaget deltog och väntade på sina pass hela tiden och när det small i skogen strax innan mörkret, visste glädjen inga gränser då meddelandet nådde fram: ”kalven ligger”. Själv fällde jag nog en tår av lycka för att hund och hundförare lyckats. Den känslan – den kan inte beskrivas med ord! Patte var lika lycklig han. Det var ett viktigt eftersök, för Patte och för Rex. Jag tvivlar inte på att Patte och Rex tillsammans kommer uträtta många fler lyckade eftersök – precis som Patte och Piika gjorde när det begav sig. Och jaktlaget – vilken glädje! Det gjorde inget att klockan tickade fram mot natt, för tillsammans hade vi lyckats!

Rex efter lyckat eftersök på kalv

På söndagen jagade vi igen. Inga märkvärdigheter. En stor del av jaktlaget hade deltagit i en 50- årsfest kvällen innan, så det var lite glest bland gubbarna. En fin tjur fick dock en i jaktlaget fälla. Med våra mått mätt var det en stor tjur, 7 taggar. Gratulationerna till skytten lät inte vänta på sig. Nu väntar jag på nästa helg då det blir mer älgjakt. I veckan skulle jag behöva gå ut med Freya. Och så har vi mårdhund hemmakring, så ett släpp med Felix är inte heller en omöjlighet.

Den fina tjuren som en jaktkamrat fick fälla