44 DAGAR

Jag tittade i almanackan och konstaterade att det är 44 dagar sedan jag skrivit något på bloggen. Det är så fullt upp hela tiden, tycker jag. Vasanejden har inte tagit någon direkt sommarpaus i år. Firman ska snurra och så har jag hoppat in en hel del i hemservicen nu den senaste månaden. Hundarna och allt kring dem har upptagit en hel del tid och tankar. Och så ska man ju hinna leva också, där emellan… Så nu finns risk för ett långt inlägg, så att alla är uppdaterade på läget och vi får köra på med bloggen ordentligt igen nu från augusti.

Midsommaren kom och gick. I vanlig ordning spenderades den med kompisar ute på en villa. Nelli hängde med, såklart. Hon har en stående inbjudan till midsommarfirandet. Sommaren visade sig verkligen från sin bästa sida just denna helg. Vi åt gott. Patte och jag hade med älgmalet så det blev älgfärsbugare åt hela gänget. En av våra vänner brukar alltid göra rövarstek, så också i år. Och den blev verkligen god. Jag skulle ha kunnat äta upp hela steken själv, så god var den! Bastun var varm varje kväll, vi simmade, fiskade och brände oss i solen. Jag var inte mitt snyggaste jag när vi kom hem igen, men det är väl helt okej. Jag hade haft kul!

Pappa har hämtat hem en ny hund och han är så söt! En gråhundsvalp som heter Bulten. man blir nog lite valpsjuk, får jag lov att erkänna. Tur man kan gosa med Bulten då. Ja, och så passar han ju på att påminna om baksidan med valpar – de synålsvassa tänderna. Men jag misstänker att det är glömt och förlåtet tills vi ska ha en ny hund igen…

I början på juli åkte Patte och jag iväg med Freya på hundutställning till Karis. Vi övernattade på Ekenäs camping och höll till ute på Hangö kvällen innan utställningen. En liten semesterresa blev det till lika. Det var så fint ute på Hangö. Vi traskade runt vid strandpromenaden och valde vilken restaurang vi skulle äta på. Tog kort i solskenet och bara njöt. Man känner sig alltid lite fri när man kommer hemifrån.

Vi hade inte varit säkra på om vi skulle åka och ställa ut henne alls, då hon igen börjat riva sig i svansen. Den var faktiskt riktigt eländig. Men det ska visst inte spela någon roll, sa de som förstår sig bättre. Själv tycker jag att Freya är riktigt fin som hund, och kritiken vi fick på utställningen tyckte jag mestadels var riktigt bra. Och så slutade det med ett H (hyvä – god – good). Jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken. Vi gick juniorklass och hon var ännu under femton månader så det räknas inte för jaktprov, men ändå. Tramshjärnan Rex har vi EH (erittäin hyvä – mycket god – very good) på, så jag förstår inte.

[Fritt översatt från den finska kritikblanketten]. Kalliokarin Freya, 48 cm. Kan hanteras. Nära medelstorlek. Passlig i muskulaturen. Lång kropp. Klar mellangrå i färg. Skallen ännu under utveckling. Bra mask och mörka öron. Bra hals. Mycket bra utvecklad kropp sett till ålder. Tillräcklingt vinklad fram, kraftigare bak. Lite platta tassar. Svansen kunde vara hårdare snurrad. Bra färgskiftningar och god pälskvalitet. Trevligt uppförande. Rör sig med bra steglängd.

Så att… Vi får försöka gå på nya utställningar nästa år. I år blev det ingen fler, tyvärr. Även om vi anmält till Korsholmsutställningen inkommande söndag. Jag tog Freya till veterinären för vaccinering då vi kom hem från Karis. Passade på att fråga om svansen samtidigt så de ville ta urinprov med tanke på hennes tidigare sjukdomshistoria med urinvägsinfektion. De tömde analsäckarna på samma gång – de var nästan fulla. Och urinprovet – ja, det visade på en ny infektion så vi åkte på en ny antibiotikakur (10 dagar) och blev utan vaccination. När kuren var slut, kom vi in igen med kontrollprov av urinen. Freyas allmäntillstånd var mycket bra, så vi fick henne vaccinerad. Men kontrollprovet var inte rent, utan sattes till odling. Efter ett par dagar ringde de och meddelade att vi skulle ge ytterligare en antibiotikakur, hela 20 dagar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har kommit infektion efter bägge löpen nu. Så här kan vi ju inte ha det, känns det som. Medicinerar ju sönder henne med antibiotika då. Någon som har något tips? Och analsäckarna tömdes vid förra konstaterade infektionen också – i april. Och de var fulla nu igen. Hur blir det så?

Vi har tränat blodspår med hundarna för att hålla dem aktiverade. Freya får ju inte hårdträna nu, så det är bara lätt motion och tankeverksamhet som gäller för henne. Freya spårade bra, men det var stor skillnad på henne och Rex i spårandet. Hon stretade framåt, ville gå för hårt, var lite väl ivrig och kom av spåret ibland. Rex å andra sidan, han har gjort det förut och traskade spårsäkert och i lugn takt. Övning ger färdighet. Rex tar vi också ut på långa löpturer när kvällarna kallnat och börjat övergå i natt. Som jag längtar efter hösten nu!

Min första leverans av Vom og Hundemat har kommit. Det var bara en halv pall, lite på 400 kg. Men det var nog en hiskelig tur att lillebror råkade vara hemma och kunde hjälpa mig att bära det till frysarna. De blev fulla minsann. Vi har byggt ett uthus på baksidan, där jag förvarar allt. Inne hade det aldrig gått. Jag har haft min första hundrastning och ikväll har jag inledande möte med en potentiell ny kund. Vi matar ju förstås våra egna hundar med VOM också, och som hundarna älskar det! De slukar det. Inget lämnar kvar i kopparna. Det här är ett riktigt bra foder. Ännu blandar vi upp fodret med torrfoder, men i planerna ligger att övergå till helfoder småningom.

Vi har varit två helger på dans till Arken. Nu i helgen spelade Matz Bladhs där. Så roligt att bryta upp vardagen med något annat. På Kaffebådan har vi också varit en helg. Bastu och villaliv tillsammans med pappa och Sussi. Ja, och Bulten såklart!

DUBBLÉ PÅ KALV

Igår var det vädermässigt ingen riktigt rolig älgjaktsdag, med snålblåst och regn. Man blev snabbt både våt och kall på passet – det där med att göra upp eld har aldrig lyckats för mig. Det börjar bara inte brinna, trots massor med olika tips och trix. För Patte blev det dock en desto mer spännande dag – blod, svett och tårar brukar man tala om. Några tårar såg jag väl inte till, men ett humör likvärdigt med dylika, tills allt svängde, sent på kvällen.

Patte hade hundtur och gick med Rex. Han började ha gått klart sitt område, hade bara en liten ruta kvar. Hett område dock – det brukar kunna finnas ko och kalv där. Och det skulle ju vara toppen – vi hade endast kalvjakt på schemat. Rex fick upptag och Patte fick smyga sig in på ståndskall. Ko med dubbelkalv! Den ena kalven stod helt öppet och Patte sköt ett skott. Han såg att kalven tecknade träff och sedan satte den av i raketfart, med ko och den andra kalven hack i häl. Alla åt samma håll. Hunden efter. Patte efter. Det blev långt förföljande av både hund och gubbe innan han kunde konstatera att det endast var ko med en kalv på ståndskallet. Patte fällde kalven.

Kanske ni tycker det låter märkligt? Patte är en van skytt och jägare – han visste att han skjutit ett rent och bra skott, på passligt avstånd. Kalven tecknade träff och vi var alla säkra på att den andra kalven låg inom hundra meter från skottplatsen, men att den vinklat av. Patte hade också en förhoppning om att få fast Rex när han sköt, men hunden fortsatte jobba med kon i timmar framöver.

När kalven var omhändertagen, kallades jag in med Nelli för att söka blodspår. En annan kamrat i jaktlaget kallades in med sin gråhund Moa, som senast dagen innan klarat ett eftersök galant. Nelli är tränad på att spåra blod och det skulle vara hennes jobb. Skulle det visa sig att kalven skulle vara i liv och gå undan, skulle Moa släppas. Patte kom också med till skottplatsen. Som vi letade, spårade med hundarna, fram och tillbaka, hit och dit. Släppte gråhunden, rena chansningen. I det skedet var Rex på väg tillbaka med kon i exakt samma spår som de sprungit i tidigare under dagen. Hon tog upp arbetet på kon tillsammans med Rex. Nelli hittade inget, jag hittade inget. Ingen såg vare sig blod eller hår. Det regnade. Ytterligare en gråhund kallades in till skottplatsen. Mera spårning. Till sist tog vi skallgång, gubbarna ställde ut i kedja och gick genom området, kors och tvärs. Resultatlöst. Mörkret kom emot. Patte var djupt besviken på sig själv. Försökte tänka igenom skottet igen och igen. Men nej. Det var ett bra skott.

Vi samlades i jaktstugan. Avskrev två kalvlicenser, den ena hängde och den andra borde ligga död, men vi kunde inte hitta den. Rex skällde tillsammans med Moa. Bägge hundägarna har pejl med uppringningsfunktion, så ståndskallet var ett konstaterat faktum. Plötsligt såg vi hur Rex rörde sig bort, medan Moa stod kvar. Intressant. Han närmade sig området vi letat genom hela dagen. Gick en lite annan väg. Skojade om att nu hittar han säkert kalven. Vi åkte iväg, Patte och jag. Vi behövde ju få fast honom. Stannade och avvaktade – han lämnade sig på samma ställe. Och visst skällde han, då vi ringde upp honom. Lite glesare dock. Men skall. Då blev det bråttom – hem efter lampor och samtal till jaktledaren. Vi måste kolla upp vad han skäller på.

Det blev en långsam ansmygning i ljuset av ficklamporna. Himmel, så svårt det är att gå i skogen i kolmörkret! Endast Patte tog vapen med sig. Sakta, sakta smög vi oss närmare. Ju närmare vi kom, desto mer dämpade vi belysningen. Upp på en liten bergsknall 30 meter från skallet, tände vi lamporna på full effekt och riktade ljuset mot skallet. Vi såg Rex’ ögon lysa i mörkret. Men längre bak såg vi också något annat, ett ögonpar till som lös svagt i mörkret. Högre upp, och brett mellan ögonen. Vi visste inte vad vi skulle tro. Vi fortsatte smyga in och jag började höra lustiga ljud. Då gick vi rakt fram. Där låg den – kalven. Stendöd. De lustiga ljuden kom från Rex, som luggade den. Vilken glädje och lättnad. Tänk att han hittade kalven! Lättnaden för Patte, glädjen… Obeskrivlig känsla. Vilken lycka! Åter en gång fick jaktlaget samla sig och hjälpas åt att dra ut kalven. Trots mörker och avslut, så ställde alla upp. Det är ett fint jaktlag!

Patte och Rex vid kalven

Kalven låg kanske 75 meter från skottplatsen, men ”bakom”. De sprang alla åt samma håll, men kalven hade vinklat av. Det var en bra träff. Man kan ju fundera på om kon tidigare under eftermiddagen var på väg tillbaka till kalven som vinklat av – då när Moa anslöt? Och vad fick Rex att komma tillbaka sent på kvällen – gick kon tillbaka? Eller letade han efter oss? Eller hade han noterat att en kalv vinklat av? Vad skällde då Moa på? En tjur hade setts i samma område, kanske skällde hon den? Det andra ögonparet, vad var det – kon? Jakten är förunderlig, spännande och intressant – ingen jaktdag är den andra lik. När man har gett upp hoppet – ja då inträffar något som utmanar allt man lärt sig om sannolikhetslära. Det är det som är så fascinerande.

NELLIS FÖRSTA PRAKTISKA EFTERSÖK

I tisdags om kvällen skulle jag bara ta det lugnt, mysa med hundarna och mala älgköttet från måndagens ”leverans”. Det blev ju som det blev med den saken. Strax före sju fick jag ett samtal och några minuter senare hade jag slängt av mig myskläderna till förmån för jaktkläderna, ryckt åt mig några ficklampor och satt spårselen på Nelli. Kvar på köksbänken stod köttet, bara till hälften malt. Är det eftersök så är det…

Inom en halv timme var vi på plats, Nelli och jag. Skytten mötte upp oss och berättade om hur en vitsvanshjortshind kommit ut på åkern där han vakpassat. Skytten fortsatte vänta och efter en dryg kvart kom kalven också ut. Länge studerade han djuren och väntade på rätt läge, innan han sköt. Skottet tog bra, kalven gick omkull och han trodde den skulle lämna. Dock var den snabbt uppe igen och han såg ett djur springa in i skogen. Skytten var säker på att kalven låg, men det behövdes en spårhund för att hitta den.

Mörkret kom fort den kvällen och vädret var inte heller på vår sida med snålblåst och tilltagande regn. Vi gick tillsammans ut på åkern mot skottplatsen. Jag lät Nelli söka fritt i spårlinan och snart satte hon av mot skogskanten där skytten sist sett ett djur. Jag hade ingen aning om huruvida Nelli gick på rätt spår, förrän jag lyckades få syn på en droppe blod. Vartefter vi sedan gick, såg jag bloddroppar och det kändes tryggt att hon spårade blod. In i skogen och tvärt till vänster, genom en tät granplantering, ut i en glänta – och där låg kalven!

Nelli med vitsvanshjortskalven, efter lyckat spårarbete.

Vilken glädje! Jag klappade om och berömde Nelli så mycket, att jag i efterhand känner mig nästan lite pinsam. Som jag måste ha låtit… Men när en hund gör ett bra jobb, ska de få veta om det. Det var Nellis första praktiska eftersök och blodspår. Vi har gått några blodspårsprov, men hon har aldrig tidigare fått chansen då det verkligen gäller. För mig var det också första eftersöket, på så vis att det var första gången jag ryckte ut ensam, utan Pattes kunskap och support (annat än via telefon). Och dessutom på vitsvanshjort. Några eftersök på älg har jag varit med på, tillsammans med Patte. Han är min mentor – lär mig allt jag kan tänkas behöva veta och kunna. Jag är mycket tacksam för den här möjligheten vi fick. Det var en värdefull erfarenhet för oss båda.

ÄLGJAKT 2015 – PÅ BORTAPLAN

På lördag kör älgjakten äntligen igång här hemma, som jag väntat! För egen del har jag dock tjuvstartat med två veckors älgjakt i Sverige, kom hem förra veckoslutet. Det var semester som heter duga, det! Fortfarande har jag en semestervecka kvar, få se om det inte ska bära iväg på en jaktresa till…

Första veckan bodde Patrik och jag med hundarna hos Robert och Nathalie på Nynäs Jakt- & Fiskecamp. Jakt För Livet – då kanske ni vet vem vi bott hos? Det blev en väldigt fin vecka med mycket jakt, jaktsnack, bastu och god mat. Det kan vara mitt favoritställe på jorden, faktiskt.

Vy över Arksjön mot Trollklinten

Vy från Trollklinten över Arksjön

Patrik

Man vet att man är i Sverige när man ser äkta vägrenar

Efter veckan i Storbäck, hoppade vi i bilen och körde ner till Östersund, där vi mötte upp med ett gäng från vår hemby – Patriks pappa Krister, Patriks bror Nicke och Peter. Det var ett förväntansfulls gäng som drog till skogs på måndag morgon för en vecka sedan! Upptag hade vi varje dag och på onsdagen stämde äntligen allt. Nicke sköt en ko för vår unghund Rex. Det blev ett mindre eftersöksarbete med spårning innan Rex fick fast ståndskall. Jag och Patrik smög oss in på skallet och Patrik kunde skjuta avfångningsskottet. Guld värt med en unghund, denna situation!

Patrik med Rex, Nicke och älgen

Överlag var det ett jättefint ställe att bo på – alla bekvämligheter, bastu, jacuzzi (!) och nära till jaktmnarkerna; det var i princip bara att öppna ytterdörren och kliva ut. Hit kommer jag gärna igen! Freya fick ju också vara med på resan, bara 5,5 månader. Men det är bra träning. Och, hör och häpna, hon skällde sina första skall på älg i Östersund och följde upp det med att spåra närapå en halv kilometer. Men mer om det senare. Freya förtjänar ett eget inlägg.

Freya

Nu är jag tillbaka i vardagen igen och fullt upp är det kan jag lova. I måndags röjde vi passen inför älgjaktspreimären här hemma.

Passröjning med Patrik och Nelli

I tisdags styckade vi älgen vi fick i Sverige och tog rätt på allt kött. Det är länge sedan man fått en så välfylld köttback! Allt rymdes inte ens i frysen, så igår fick Patrik och jag ta tag i det vi pratat om i flera år redan – köpa en ny frys. Ikväll är det älgmöte och vitsvanshjortsmöte – inför jakten, säkerhetsföreskrifter, planering och sådant. Och så ska jag städa hundgårdarna innan dess. Imorgon gör jag inte mycket mer än längtar och packar ryggsäcken… På lördag är det dags igen – älgjakt 2015 på hemmamarkerna!