MÅRDFÄLLOR OCH SKOGSPROMENADER

Nu är det verkligen länge sedan jag skrivit något igen..! Men jag har inte legat på latsidan – tvärtom. Det har inte funnits tid att sätta sig ned och skriva, helt enkelt. Full rulle med både Vasanejden och jaktklubben. Årsmöten att planera, papper och bokföring för fjolåret som ska ordnas, kontrakt som ska förnyas… Och så vill man ju hinna med hundarna och jakten mellan varven.

Vi fick äntligen ut våra mårdfällor här nu i januari. Bättre sent än aldrig, eller vad säger man? Nu hoppas jag bara att vi ska få något byte också..!

En fälla på plats

Hundarna har vi varit ute och traskat med längs med skogsvägen ovanför oss. Känns nästan tomt nu när man inte får släppa gråhundarna mer för säsongen. Jag väntar verkligen på hösten! Men det är ju en bra tid att träna inkallning, gå på utställningar och bara konditionsträna nu så vi hittar nog saker att sysselsätta oss med i alla fall. Fram till slutet av februari kan vi ju dra ut på någon harjakt också.

Patte med Felix på promenad

Vad har annars hänt då? Tja, en lördag hängde vi med pappa ner till Dragsvik för att hälsa på lillebror som utför sin militärtjänstgöring som bäst. Det blev en vandring i minnena – tror minsann både pappa och Patte blev lite nostalgiska… Och Nelli, hon har fyllt fyra år. Tänk! Hon är redan fyra, jag fattar inte. Hon är ju min lillvoffsing.

Pappa och lillebror

DE SENASTE VECKORNAS HUNDLIV

Det har varit bråda tider nu, de senaste veckorna. På jobbet ska flera projekt ut innan jul, jaktvårdsföreningsarbetet tar sin tid, jaktklubben tar sin tid, hundarna ska tränas – säsongen är närapå slut – och dessutom är det jul nästa vecka.

Vi har varit med Rex på ett prov till – Kimoprovet. Men det vill sig inte riktigt. Så nära, men ändå så långt borta. Resultatet här blev ett andrapris – älgen stod inte i upptaget och efter en stöt sprang det resten av tiden. Det är många poäng som ryker där. Före det har han två nollor – ett säsongsprov med bara spring och så Korsholmsprovet med bara sök- och lydnadspoäng. Snöpligt. Men han är ung ännu, fyllde två år i tisdags. Vi fortsätter jakten på brukschampionatet nästa höst.

Finaste Rex

I förra helgen tränade vi Rex på lördagen, Freya på söndagen. Fina dagar att vara ute, då det är ett par minusgrader och strålande sol. Med Rex hittade vi inget, trots ihärdiga sök. Blev bara många kilometer i benen för honom. Freya, å andra sidan, hittade älg på söndagen! Efter ett par timmar sök kom upptaget – på knepigt ställe, i fel vind och bara dryga hundra meter från oss. Precis medan Patte talade i telefon… Några minuter stod det fast – sedan kom kon oss närapå rätt i famnen. Om hon inte hade bråttom innan, så fick hon minsann det nu! Och Freya efter… Vi tränade uppenbarligen förföljande den dagen.

I älgens spår…

Stenkonst medan hunden är ute på sök

I tisdags var Patte ledig, så han och Rex spenderade en fin dag i skogen. Rex började leta på vad vi tror är samma spår som Freya hade i söndags. Efter ett par timmar kom några skall, innan det satte iväg. Kors och tvärs i uppemot tio kilometer innan det blev fast ståndskall. Under timmarna som följde, arbetade Rex som en kung. När mörkret fallit för flera timmar sedan, fick Patte Rex inkallad från älgarbetet. Rex fick minsann fira födelsedag på bästa möjliga sätt. Väl hemma fick han komma in och vila ut – det blev mången kilometer i benen för honom denna dag.

Det är fina dagar i skogen nu!

FREYAS FÖRSTA ÄLGARBETE

I söndags gick vi ut med Freya – lördagen spenderade jag som domare på Korsholmsprovet, men mer om det senare. Nu vill jag hylla lilltjejen, som gjorde ett utomordenligt arbete igår!

Patte och jag valde att gå i hemskogen, bara strax ovanom där vi bor. Lite trötta och slitna efter lördagens bravader var vi, så vi vandrade på i sakta mak. Lät Freya söka ut ordentligt. Solen lyste, marken var frusen och vinden hade mojnat en aning – det var en fin dag att vara i skogen! Rätt som det var for Freya på en längre runda än normalt – jag anade att hon kommit på spår. Rätt hade jag, det dröjde inte länge förrän upptaget kom, bara dyga 140 meter framför oss. Jag höll alla tummar och tår jag hade för att det skulle vara en lugn, samarbetsvillig älg – en sådan där som står snällt och fint i upptaget. En minut tickade iväg, så en till och en till och…

Med några gälla, höga skall satte ekipaget iväg. Inte långt, bara 200 meter, och vi kunde konstatera att det stod fast igen. Då kom Freya tillbaka. Vi valde att börja gå i riktningen där hon skällt sist och snabbt pinnade hon iväg igen och snart ljöd skallet på nytt. Men rätt snart traskade älgen vidare dryga 200 meter – och Freya efter. En paus tog hon – ner till ett dike för att dricka, och tillbaks igen. Ytterligare lite förflyttade älgen sig och då kom Freya tillbaka till oss än en gång. Hon var så glad och mallig – det kändes litet som om hon kom för att berätta att hon hittat något riktigt kul att pyssla på med, men att hon ville ha oss nära. Hon återvände snabbt till älgarbetet igen – och kom inte och hälsade på några fler gånger. Jag personligen tror att hon ville ha litet stöd och bekräftelse – för när hon fått det var det ingen tvekan om vad hon skulle göra.

Totalt sett arbetade hon närmare fyra och en halv timme timme med älg, nästan fyra timmar helt självständigt. Långa stunder stod vi bara och njöt medan vi lyssnade på när det höga, klara skallet ljöd genom skogen. Skalltätheten kom upp i närmare 90 skall/minut. Flera gånger var vi insmygande på ståndet – först bedömde vi spåren till kalv, men älgen såg för stor ut för att vara kalv. Det var så tätt, så det gick inte att säga med säkerhet. Ett ensamt djur, hur som helst.

Inkallning under älgarbetet försökte vi oss också på några gånger, men Freya struntade i oss… Under dagen flyttade älgen kors och tvärs på ett mindre område, med Freya efter. Plötsligt fanns ingen som helst tvekan i lilltjejen längre. Hjärtat svällde nog av stolthet och magen fylldes med mjukt sockervadd – tänk att min lilla tjej kan arbeta sådär..!

Till sist började dock dagen lida mot sitt slut med mörker och annat kvällsprogram. Vi kämpade oss sakta, sakta in på ståndskallet – 110 meter, 95 meter, 70 meter, 55 meter… Då vi var på 30-40 meter satte vi oss ned. Visslade sakta – såg att Freya hörde oss. Hon fortsatte skälla. Visslade sakta igen och hon tittade mot oss. Då fortsatte jag vissla och rätt som det var kom hon..! Oj, vad vi berömde henne, kramades, klappade om henne… Älgen strövade i sakta mak vidare och Freya höll på att krypa ur bandet då hon insåg att det var slut med det roliga för dagen. Nu väntar jag bara på nästa helg – då ska vi gå till skogs igen. Få se vad som händer då – och hur det går…

Freya – naturligtvis sov hon inne efter kanonjobbet!