ETT KVINNLIGT NÄTVERK

Jag älskar jakt- och hundliv – det sticker jag inte under stol med. Det är ju den jag är. Jag har lärt mig massor och lär mig hela tiden mer. Att vara jägare är livet, det är helt enkelt fantastiskt. Jag känner det som att jag kan utvecklas i alla oändlighet. Man får jaktkamrater för livet, lär sig uppskatta livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt, man bygger upp respekt och närhet till djur och natur. Att få ett byte är inte det viktigaste, även om viltkött i mitt tycke är det bästa man kan lägga på matbordet – men det är en bonus. Man får lära känna hunden, bygga upp en värdefull relation och när allt sedan klaffar – det är ren och skär lycka. Man lär sig nya saker, hela tiden. Jakten lever och utvecklas!

Tack vare jakten har jag lärt känna massor med fina människor och fått vänner för livet. Gammal som ung, när det kommer till jakt är alla lika. Men en liten detalj saknar jag – något som finns i Sverige. Kanske finns det i Finland med – men jag hittar inget som finns i samma utsträckning i alla fall..? Ett nätverk för kvinnliga jägare. Svenska Jägareförbundet har JAQT. Det finns nätverk/ bloggar/ magasin så som Nordic Women Hunting, Jagiska, Vildvittrornas jakt… Massor med starka kvinnor som jobbar för att lyfta fram jakten och berätta om den för omvärlden. I Finland hittade jag Pohjois-karjalan jahtinaiset.

Nog måste det väl finnas utrymme för mera? Man har gång på gång konstaterat att de kvinnliga jägarna blir fler hela tiden. Trots att jag upplever att alla är lika när det kommer till jakt, så tror jag ändå att det vore, om inte annat, en kul grej att samla ihop oss kvinnliga jägare – t.ex. här i svenska Österbotten. Själv tycker jag det vore kanonkul om man skulle få massor med nya kontaker och lära känna massor med roliga, drivna jägarinnor! Ett kvinnligt jaktnätverk, kvinnlig gemenskap. Någon som tänker som jag? Finlands jägarförbund – är ni intresserade? Eller borde man göra det själv, någon som hänger på..?

HARJAKTSHELG

Harjakt – spänningen när stövaren driver och det kommer närmare. Då du lyfter hagelbössan halvvägs till axeln för att vara beredd när jösse väl kommer skuttande. Ögonblicket då du skymtar något vitt… Eller en olidlig väntan, på gränsen till tråkigt. Stövaren letar, letar, letar men det händer inget och du börjar småfrysa.

Själv upplever jag att harjakten är en kombination av allt. Jag är världssämst på att bara stå stilla på pass utan att höra ett knyst från hunden. Samtidigt är det intressant och det är många gånger jag inte stått beredd när jösse kommit samtidigt som hunden jagat åt ett annat håll. Harjakten är svår, tycker jag. Inte alls som älgjakt. Klart att hunden lämnar efter när älgarna sätter iväg också, men när hunden skäller är ju älgarna där, liksom. Det är svårt att förklara, eller så kanske det bara är jag som har svårt att ställa om mellan olika jaktformer..? Men all jakt är jakt och har sin charm och spänning.

Helgen spenderade vi på harjakt tillsammans med Pattes pappa Krister och hans stövare Lotta. Lördagen var trög, det hade kommit en del blötsnö och hararna hade inte varit i farten. Några timmar var vi ute, innan vi kopplade och åkte till Kristers stuga och grillade korv istället. Krister lämnade i stugan över natten, medan vi åkte hem och kollade mårdfällorna. Inget byte. På lördagskvällen fixade Patte middag – älgfilé med hemgjord potatisgratäng och sås. Patte har ett recept på sås som är to die for, det blir aldrig lika bra när jag försöker själv. Och så efterrätt då, cremé brule. Allt medan vi delade en flaska vin – det var ju alla hjärtans dag på söndagen.

Vi körde ut till Kristers stuga på söndag igen. Nu fanns det spår minsann. Vi släppte Lotta på sök, tänkte att det här tar inte länge det. Jamen visst… Två timmar senare var det fortfarande inte upptag, hon spårade fortfarande. Tänk, haren vad hade sprungit, jag vet inte ens hur många kilometer. Till sist kom hon in på grannmarkerna så då kopplades Lotta och vi tog fikapaus i stugan.

Efter fikat åkte vi ut igen och prövade på ett lite annat ställe. Där stod vi, med bössorna över axeln och Krister pratade i telefon. Då kom upptaget. Vi hann knappt flytta oss innan jösse kom skuttande längs med vägen. Vi blev nog lika förvånade allihopa. Snabbt som attan skuttade han in i skogen igen och vi sprang ut till våra pass. Flera timmar krumbuktade det i skogen, på ett område inte större än 300×300 meter. Och plötsligt satt den på backkrönet, en bit från mitt pass. Bedömde avståndet för långt men hoppades den skulle komma skuttande mot mig. Men nej, den tvärvände – och sprang rätt på Krister. Patt sade dock efteråt att det nog borde ha kunnat gå att skjuta där jag stod, men jag bedömde annorlunda. En ska ju inte ångra ett icke avfyrat skott, men lite surt kändes det allt. Det kommer nya chanser!

 

TOPPFÅGELJAKT

Om det inte är möjligt här, så kanske det är möjligt någon annanstans..?! Och det är ju precis vad det är. I vanlig ordning, får jag väl drista mig till att säga, packade vi på julannandagen in oss själva och Freya i Pattes bil och tog färjan över till vårt västra grannland. Landet där man genast bli på lite bättre humör, landet där ICA och min favoritleverpastej finns. Sverige, falukorvarnas land.

Fast för oss är inte Sverige falukorv – det är jakt, hundliv, semester och häng med vänner och bekanta. Och en korv på Statoil… Vi började diskutera Sverigeresorna medan landskapet sakta förändrades och blev vitt, kallt och … rent. Patte har återkommande rest hit de senaste tio åren, själv är jag uppe i åtta år nu. Min 20:nde jaktresa upp till Västerbotten. Varje resa brukar snitta på drygt en och en halv vecka – det är nästan åtta månader..! Jag ångrar inte en endaste en av mina resor – det är fantastiskt här!

I vanlig ordning bodde vi i en stuga hos Robert och Nathalie på Jakt För Livet. Tänk att kunna få bo och leva så – det vore rena drömmen. På dagarna jagade vi toppfågel, på kvällarna mös vi framför sprakande brasor, diskuterade, bastade, blev bjudan på middag hemma hos Miranda med familj… Livet när det är som bäst, helt enkelt. Här laddas batterierna till max. Och som Hasse en gång sade: Där vägen slutar, börjar äventyret. Han sade det så bra. För så är det.

Mjukstartade resan med att kolla Roberts krokar. ”Bara” -15 grader denna dag…

Freya närmar sig försiktigt…

…men till sist tar nyfikenheten överhanden och hon stoppar huvudet i hålet för att se om det kommer någon fisk. Det gjorde det inte.

Första dagen på skidorna möttes vi av -25 grader – det är minsann kallt det!

Må så vara kallt, men fantastiskt vackert var det.

Vi hittade en hel del betesplatser – men bara hönor såg vi. Inga tuppar – men de finns nog! En höna lättade bara ovanför våra huvud då vi pausade inne i en plantering.

Eftermiddagsvy – på väg tillbaka till stugan.

Hittade ett älgpass en dag då vi skidade…

Jag tyckte de hade så charmiga märkband för att man skulle hitta till passen.

En kväll var vi bjudna till Miranda med familj på middag. Kameran var inte framme under hela kvällen – ett tecken på att det varit en rolig kväll! Med oss hem fick vi hennes goda tunnbröd och en bit rökt älgkalvhjärta. Mums!

Vy över sjön, där vi passerade en tall med en enorm fågelholk.

Patte.

Här skulle vi ta oss över, blev att ta av skidorna och hoppa på stenarna över vattendraget.

En välbesökt saltsten.

Kikarspaning – nästsista dagen och ännu ingen tupp i topp så långt ögat kunde nå. Men väldigt vacker miljö!

Härligt ljus. Bilden förmedlar dock inte att det var -17 grader och en isande vind… Man ville gärna hålla sig på läsidan. Undrar vad kyleffekten kunde vara..?

Till sist stämde allt och Patte fick en mycket vacker orrtupp.

Patte är framme vid tuppen.

En stolt jägare med ett vackert villebråd. Med det tackade vi för oss och åkte hem – vardagen kallade.

DE SENASTE VECKORNAS HUNDLIV

Det har varit bråda tider nu, de senaste veckorna. På jobbet ska flera projekt ut innan jul, jaktvårdsföreningsarbetet tar sin tid, jaktklubben tar sin tid, hundarna ska tränas – säsongen är närapå slut – och dessutom är det jul nästa vecka.

Vi har varit med Rex på ett prov till – Kimoprovet. Men det vill sig inte riktigt. Så nära, men ändå så långt borta. Resultatet här blev ett andrapris – älgen stod inte i upptaget och efter en stöt sprang det resten av tiden. Det är många poäng som ryker där. Före det har han två nollor – ett säsongsprov med bara spring och så Korsholmsprovet med bara sök- och lydnadspoäng. Snöpligt. Men han är ung ännu, fyllde två år i tisdags. Vi fortsätter jakten på brukschampionatet nästa höst.

Finaste Rex

I förra helgen tränade vi Rex på lördagen, Freya på söndagen. Fina dagar att vara ute, då det är ett par minusgrader och strålande sol. Med Rex hittade vi inget, trots ihärdiga sök. Blev bara många kilometer i benen för honom. Freya, å andra sidan, hittade älg på söndagen! Efter ett par timmar sök kom upptaget – på knepigt ställe, i fel vind och bara dryga hundra meter från oss. Precis medan Patte talade i telefon… Några minuter stod det fast – sedan kom kon oss närapå rätt i famnen. Om hon inte hade bråttom innan, så fick hon minsann det nu! Och Freya efter… Vi tränade uppenbarligen förföljande den dagen.

I älgens spår…

Stenkonst medan hunden är ute på sök

I tisdags var Patte ledig, så han och Rex spenderade en fin dag i skogen. Rex började leta på vad vi tror är samma spår som Freya hade i söndags. Efter ett par timmar kom några skall, innan det satte iväg. Kors och tvärs i uppemot tio kilometer innan det blev fast ståndskall. Under timmarna som följde, arbetade Rex som en kung. När mörkret fallit för flera timmar sedan, fick Patte Rex inkallad från älgarbetet. Rex fick minsann fira födelsedag på bästa möjliga sätt. Väl hemma fick han komma in och vila ut – det blev mången kilometer i benen för honom denna dag.

Det är fina dagar i skogen nu!

FREYAS FÖRSTA ÄLGARBETE

I söndags gick vi ut med Freya – lördagen spenderade jag som domare på Korsholmsprovet, men mer om det senare. Nu vill jag hylla lilltjejen, som gjorde ett utomordenligt arbete igår!

Patte och jag valde att gå i hemskogen, bara strax ovanom där vi bor. Lite trötta och slitna efter lördagens bravader var vi, så vi vandrade på i sakta mak. Lät Freya söka ut ordentligt. Solen lyste, marken var frusen och vinden hade mojnat en aning – det var en fin dag att vara i skogen! Rätt som det var for Freya på en längre runda än normalt – jag anade att hon kommit på spår. Rätt hade jag, det dröjde inte länge förrän upptaget kom, bara dyga 140 meter framför oss. Jag höll alla tummar och tår jag hade för att det skulle vara en lugn, samarbetsvillig älg – en sådan där som står snällt och fint i upptaget. En minut tickade iväg, så en till och en till och…

Med några gälla, höga skall satte ekipaget iväg. Inte långt, bara 200 meter, och vi kunde konstatera att det stod fast igen. Då kom Freya tillbaka. Vi valde att börja gå i riktningen där hon skällt sist och snabbt pinnade hon iväg igen och snart ljöd skallet på nytt. Men rätt snart traskade älgen vidare dryga 200 meter – och Freya efter. En paus tog hon – ner till ett dike för att dricka, och tillbaks igen. Ytterligare lite förflyttade älgen sig och då kom Freya tillbaka till oss än en gång. Hon var så glad och mallig – det kändes litet som om hon kom för att berätta att hon hittat något riktigt kul att pyssla på med, men att hon ville ha oss nära. Hon återvände snabbt till älgarbetet igen – och kom inte och hälsade på några fler gånger. Jag personligen tror att hon ville ha litet stöd och bekräftelse – för när hon fått det var det ingen tvekan om vad hon skulle göra.

Totalt sett arbetade hon närmare fyra och en halv timme timme med älg, nästan fyra timmar helt självständigt. Långa stunder stod vi bara och njöt medan vi lyssnade på när det höga, klara skallet ljöd genom skogen. Skalltätheten kom upp i närmare 90 skall/minut. Flera gånger var vi insmygande på ståndet – först bedömde vi spåren till kalv, men älgen såg för stor ut för att vara kalv. Det var så tätt, så det gick inte att säga med säkerhet. Ett ensamt djur, hur som helst.

Inkallning under älgarbetet försökte vi oss också på några gånger, men Freya struntade i oss… Under dagen flyttade älgen kors och tvärs på ett mindre område, med Freya efter. Plötsligt fanns ingen som helst tvekan i lilltjejen längre. Hjärtat svällde nog av stolthet och magen fylldes med mjukt sockervadd – tänk att min lilla tjej kan arbeta sådär..!

Till sist började dock dagen lida mot sitt slut med mörker och annat kvällsprogram. Vi kämpade oss sakta, sakta in på ståndskallet – 110 meter, 95 meter, 70 meter, 55 meter… Då vi var på 30-40 meter satte vi oss ned. Visslade sakta – såg att Freya hörde oss. Hon fortsatte skälla. Visslade sakta igen och hon tittade mot oss. Då fortsatte jag vissla och rätt som det var kom hon..! Oj, vad vi berömde henne, kramades, klappade om henne… Älgen strövade i sakta mak vidare och Freya höll på att krypa ur bandet då hon insåg att det var slut med det roliga för dagen. Nu väntar jag bara på nästa helg – då ska vi gå till skogs igen. Få se vad som händer då – och hur det går…

Freya – naturligtvis sov hon inne efter kanonjobbet!

HELGENS ÄLGJAKTER

Under hösten har det nästan varit mer regel än undantag att vi jagat älg med Smedsby-Böle på lördagarna – denna lördag inget undantag! I vanlig ordning samlades vi hela gänget och lade upp planerna för dagens jakt – i spårsnö! Som jag älskar snö! Freya fick också uppleva sin första snö – jag har på känn att hon inte var lika förtjust som jag…

En liten runda gick vi, men avslutade rätt snabbt då Rex hade fått upp ko med kalv. Jag åkte iväg på pass. Följde med på pejlen hur det rörde sig och insåg att det inte alls kommer att komma där jag var. En snabbkoll med jaktledaren och jag började förflytta mig. Plötsligt klev älgkon upp på skogsvägen ur diket, 70 meter framför mig. Kalven tätt efter och så ställde de sig, jämsides, med bredsidorna mot mig. En god stund stod de så, innan de gick över – jämsides. Ingen möjlighet att skjuta. Tät plantering på bägge sidor. Det är mycket fina djur att se på!

Rex var en bit efter och älgarna fortsatte i godan ro, men med tillräcklig fart för att han inte skulle vara hack i häl. Det fanns gott om stora diken som försvårade älgarbetet också – och sedan gick de över på grannmarkerna och vid ett större dike svängde Rex och kom tillbaka. Så kan det gå. För en gångs skull var vi hemma ”tidigt” ur jakten – men det kompenserade vi med att spendera några timmar med att försöka hjälpa en kamrat att få fast sin hund från ett älgarbete…

På söndagen samlades vi i hemmajaktlaget för litet kalvjakt. Dagen till ära var det inte många deltagare och alla som ville gå med hund fick göra det. Patte gick med Freya – vi sparade Rex då han skulle gå prov på måndag. Själv stod jag på pass. Det dröjde inte länge innan Bella, en jaktkamrats hund, fick upp älg. Ekipaget kom i sakta gångstånd närmare mig hela tiden. Spännande! De kom aldrig fram – men jag fick stå beredd och lyssna på skall i ett par timmar. Det kom att visa sig vara ensam kalv. Hela dagen jobbade vi med detta, men kunde konstatera oss komma tvåa. Hunden kopplades när älgen korsade en väg för andra gången – dagen började lida mot sitt slut.

En selfie på passet – har ni sett min snärtiga mössa?

Än Freya då – hur gick det för henne? Jo, älg hittade hon minsann. Den ena efter den andra. Icke samarbetsvilliga dock, utan tog till flykten med det samma. Först tog hon upp en mindre tjur – Patte såg den på ett uthugg. Efter ett par kilometers förföljande svängde Freya, kom tillbaka och tog upp ett par andra, fullväxta djur. Samma historia igen. Precis som Patte sedan skulle koppla Freya, ja då kom den ensamma kalven sättande och Freya for efter den istället. Nu väntar jag på att möta älg som vill stå i upptaget… Men hon är bra på gång, Freya. Tungt före var det för henne, speciellt på mossarna med rätt mycket snö. Hon njöt verkligen då hon fick komma in och mysa framför brasan på kvällen.

Freya i snön