JAKTLIV OCH SJUKHUSVISTELSE

För en vecka sedan satt Patte på ett kvällsvakpass på räv. Det tog inte mer än dryga timmen innan mickel kom – väldigt lyckad kväll. Och en fin räv! Påsken inledde Patte med att leta mårdhundsspår. Själv tänkte jag ta en välbehövlig sovmorgon – i alla fall tills han hittat spår. Då skulle jag komma med. Jo tjena, sex minuter hann jag vila. Vi hade spår av mårdhundarna bara på åkern ovanom huset.

Det visade sig vara ett par – hona och hane – som gått tillsammans. Vi hjälptes åt att spåra, det var rätt goda förhållanden då på fredagen. Kors och tvärs gick de, så vi spårade väl kanske närmare en kilometer innan vi hittade nedgången under en stor sten. Vi ringde en kompis med grythund då, och efter kanske en timmes arbete hade vi fått bägge två.

Resterande delen av påsken blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig… På påskafton ramlade Patte omkull och det orsakade ett besök på akuten. Vristen svällde upp, det gjorde ont och kändes löst. Framme på akuten fick han en ispåse för att dämpa svullnaden medan vi väntade. Det blev läkare och röntgen. Och sedan blev det sängen och beskedet om att lämna kvar på sjukhuset för operation. Det smalare benet i vänstra nedre benet var av, ungefär 5-10 m ovanför vristen. Det gick inte att gipsa, då det hade med stabiliteten i hela vristen att göra. Så därav en söndagsoperation för Patte – en lyckad sådan.

Igår fick han komma hem igen. Opererad, gipsad och med kryckor. Men han är hemma igen. Och lär vara det en rätt lång tid framöver – så nu får vi hantera vardagen annorlunda en tid. Men huvudsaken att han är hemma. Resten reder nog sig då med.

NELLIS FÖRSTA PRAKTISKA EFTERSÖK

I tisdags om kvällen skulle jag bara ta det lugnt, mysa med hundarna och mala älgköttet från måndagens ”leverans”. Det blev ju som det blev med den saken. Strax före sju fick jag ett samtal och några minuter senare hade jag slängt av mig myskläderna till förmån för jaktkläderna, ryckt åt mig några ficklampor och satt spårselen på Nelli. Kvar på köksbänken stod köttet, bara till hälften malt. Är det eftersök så är det…

Inom en halv timme var vi på plats, Nelli och jag. Skytten mötte upp oss och berättade om hur en vitsvanshjortshind kommit ut på åkern där han vakpassat. Skytten fortsatte vänta och efter en dryg kvart kom kalven också ut. Länge studerade han djuren och väntade på rätt läge, innan han sköt. Skottet tog bra, kalven gick omkull och han trodde den skulle lämna. Dock var den snabbt uppe igen och han såg ett djur springa in i skogen. Skytten var säker på att kalven låg, men det behövdes en spårhund för att hitta den.

Mörkret kom fort den kvällen och vädret var inte heller på vår sida med snålblåst och tilltagande regn. Vi gick tillsammans ut på åkern mot skottplatsen. Jag lät Nelli söka fritt i spårlinan och snart satte hon av mot skogskanten där skytten sist sett ett djur. Jag hade ingen aning om huruvida Nelli gick på rätt spår, förrän jag lyckades få syn på en droppe blod. Vartefter vi sedan gick, såg jag bloddroppar och det kändes tryggt att hon spårade blod. In i skogen och tvärt till vänster, genom en tät granplantering, ut i en glänta – och där låg kalven!

Nelli med vitsvanshjortskalven, efter lyckat spårarbete.

Vilken glädje! Jag klappade om och berömde Nelli så mycket, att jag i efterhand känner mig nästan lite pinsam. Som jag måste ha låtit… Men när en hund gör ett bra jobb, ska de få veta om det. Det var Nellis första praktiska eftersök och blodspår. Vi har gått några blodspårsprov, men hon har aldrig tidigare fått chansen då det verkligen gäller. För mig var det också första eftersöket, på så vis att det var första gången jag ryckte ut ensam, utan Pattes kunskap och support (annat än via telefon). Och dessutom på vitsvanshjort. Några eftersök på älg har jag varit med på, tillsammans med Patte. Han är min mentor – lär mig allt jag kan tänkas behöva veta och kunna. Jag är mycket tacksam för den här möjligheten vi fick. Det var en värdefull erfarenhet för oss båda.