LOJAKT

Föret har inte varit det bästa här, men igår vågade vi oss ut på litet harjakt. Det blev tyvärr inte mycket av jakten på första området och vi planerade att byta. Men då kom telefonsamtalet – lojakt. Man hade hittat spår och allt såg bra ut. Själv har jag aldrig varit med på lojakt tidigare – det har aldrig passat sig. Jag valde att stå över eftermiddagens harpass och istället delta i lojakten.

Inom Vasanejdens område har alla klubbarna deltagit i ett samsök av dispens på lodjur. Denna säsong har två dispenser beviljats Vasanejden. Det finns en del lodjur här i trakterna och det märks fort när ett lodjur finns på området.

Vid samlingsplatsen blev vi utpostade. Efter uppställning släpptes hunden in på spåret. Först såg det dystert ut, men efter ett tag blev det fart på drevet och då kom det rätt mot mig. Det svängde tyvärr inne i skogen – innan det skulle komma ut på kalhugget jag passade på. Efter en stund fick en annan i samjakten chansen och lon fälldes. Det var en mindre hane. Jag har aldrig fått se en lo på så nära håll tidigare – det är mycket vackra djur! Och grymma predatorer.

JAKTRIK HELG

Det här har varit en jaktrik helg. Kanske inte fullt lika rik för mig som för Patrik, men ändå. Själv blev jag lite ”handikappad” under fredagen, då det small till i ryggen, igen. Så nu måste jag nog ta tag i den problematiken på allvar också. Hur som, Patrik bestämde sig för att åka med på vitsvanshjortsjakt – sista helgen de var lovliga. Vem tror ni får fälla ett byte? Jo…

Det kom visst två stycken hjortar i pass, så han fällde den mindre. Minst sagt lyckat! Och ett fint hundjobb låg till grund för det hela – kan det bli bättre? På väg till slakthuset kom Patrik hemsvängandes och visade hjorten. Så intresserad Nelli var! Tror det är något som tänt för henne. Skytten får ta skinn etc. så med sig hem igen hade han det. Nelli ville igår ut, vi fattade inte varför. Men ut – och raka spåret till bilen där skinnet legat. Hon skulle visst kontrollera att det inte låg kvar längre, för när hon snusat runt där, gick hon in igen. Ibland blir man allt förvånad.

Söndagsmorgonen inleddes med en biltur till Komossa för att hämta hem morötter. Jaktklubben köper in morötter för stödutfodring av vilt vintertid. Vi har en automat bara en bit från huset – det är så roligt att se att den är välbesökt. Tre rådjur har vi där, väldigt skygga. Och harar, vitsvanshjort och småfåglar. Nåja, på väg hem från Komossa ringde en jaktkamrat – han hade släppt hundarna på mårdhundsspår och de skällde nu vid ett gryt. Kunde han möjligen få litet assistans..?

Vi körde hem, bytte om och traskade iväg. Det var inte så långt att gå (under kilometern) och lättforcerad terräng, så jag traskade med. Väl framme vid grytet kunde ju inte jag bidra med så mycket, då ryggen var (och är fortfarande!) sjuk. Men jag fotograferade. Sakta började man gräva och flytta sten för att komma ner och in i grytet – ett stort stenholster. Inte det lättaste med frusen mark. Efter en timme eller så, kom ytterligare två jaktkamrater dit. Med sig hade de en grythund. Det tog inte länge sedan han slapp ner, tills vi fått mårdhunden.

Nöjda och glada traskade vi sedan hemåt igen. På väg hem passade vi på att kolla mårdfällorna vi satt ut. Jag hade kollat dem senast dagen innan – och då var de tomma. Men nu..! Nu satt en mård där. Två grymma predatorer på samma dag, vilken lycka! Jag tycker den här typen av jakt är så intressant, men jag kan inte så mycket. Det är så roligt att få hänga med sådana som kan mera, så man får lära sig! Källen avslutades med jaktklubbens årsmöte. I år är det mycket på gång i klubben!

MÅRDFÄLLOR OCH SKOGSPROMENADER

Nu är det verkligen länge sedan jag skrivit något igen..! Men jag har inte legat på latsidan – tvärtom. Det har inte funnits tid att sätta sig ned och skriva, helt enkelt. Full rulle med både Vasanejden och jaktklubben. Årsmöten att planera, papper och bokföring för fjolåret som ska ordnas, kontrakt som ska förnyas… Och så vill man ju hinna med hundarna och jakten mellan varven.

Vi fick äntligen ut våra mårdfällor här nu i januari. Bättre sent än aldrig, eller vad säger man? Nu hoppas jag bara att vi ska få något byte också..!

En fälla på plats

Hundarna har vi varit ute och traskat med längs med skogsvägen ovanför oss. Känns nästan tomt nu när man inte får släppa gråhundarna mer för säsongen. Jag väntar verkligen på hösten! Men det är ju en bra tid att träna inkallning, gå på utställningar och bara konditionsträna nu så vi hittar nog saker att sysselsätta oss med i alla fall. Fram till slutet av februari kan vi ju dra ut på någon harjakt också.

Patte med Felix på promenad

Vad har annars hänt då? Tja, en lördag hängde vi med pappa ner till Dragsvik för att hälsa på lillebror som utför sin militärtjänstgöring som bäst. Det blev en vandring i minnena – tror minsann både pappa och Patte blev lite nostalgiska… Och Nelli, hon har fyllt fyra år. Tänk! Hon är redan fyra, jag fattar inte. Hon är ju min lillvoffsing.

Pappa och lillebror

TOPPFÅGELJAKT

Om det inte är möjligt här, så kanske det är möjligt någon annanstans..?! Och det är ju precis vad det är. I vanlig ordning, får jag väl drista mig till att säga, packade vi på julannandagen in oss själva och Freya i Pattes bil och tog färjan över till vårt västra grannland. Landet där man genast bli på lite bättre humör, landet där ICA och min favoritleverpastej finns. Sverige, falukorvarnas land.

Fast för oss är inte Sverige falukorv – det är jakt, hundliv, semester och häng med vänner och bekanta. Och en korv på Statoil… Vi började diskutera Sverigeresorna medan landskapet sakta förändrades och blev vitt, kallt och … rent. Patte har återkommande rest hit de senaste tio åren, själv är jag uppe i åtta år nu. Min 20:nde jaktresa upp till Västerbotten. Varje resa brukar snitta på drygt en och en halv vecka – det är nästan åtta månader..! Jag ångrar inte en endaste en av mina resor – det är fantastiskt här!

I vanlig ordning bodde vi i en stuga hos Robert och Nathalie på Jakt För Livet. Tänk att kunna få bo och leva så – det vore rena drömmen. På dagarna jagade vi toppfågel, på kvällarna mös vi framför sprakande brasor, diskuterade, bastade, blev bjudan på middag hemma hos Miranda med familj… Livet när det är som bäst, helt enkelt. Här laddas batterierna till max. Och som Hasse en gång sade: Där vägen slutar, börjar äventyret. Han sade det så bra. För så är det.

Mjukstartade resan med att kolla Roberts krokar. ”Bara” -15 grader denna dag…

Freya närmar sig försiktigt…

…men till sist tar nyfikenheten överhanden och hon stoppar huvudet i hålet för att se om det kommer någon fisk. Det gjorde det inte.

Första dagen på skidorna möttes vi av -25 grader – det är minsann kallt det!

Må så vara kallt, men fantastiskt vackert var det.

Vi hittade en hel del betesplatser – men bara hönor såg vi. Inga tuppar – men de finns nog! En höna lättade bara ovanför våra huvud då vi pausade inne i en plantering.

Eftermiddagsvy – på väg tillbaka till stugan.

Hittade ett älgpass en dag då vi skidade…

Jag tyckte de hade så charmiga märkband för att man skulle hitta till passen.

En kväll var vi bjudna till Miranda med familj på middag. Kameran var inte framme under hela kvällen – ett tecken på att det varit en rolig kväll! Med oss hem fick vi hennes goda tunnbröd och en bit rökt älgkalvhjärta. Mums!

Vy över sjön, där vi passerade en tall med en enorm fågelholk.

Patte.

Här skulle vi ta oss över, blev att ta av skidorna och hoppa på stenarna över vattendraget.

En välbesökt saltsten.

Kikarspaning – nästsista dagen och ännu ingen tupp i topp så långt ögat kunde nå. Men väldigt vacker miljö!

Härligt ljus. Bilden förmedlar dock inte att det var -17 grader och en isande vind… Man ville gärna hålla sig på läsidan. Undrar vad kyleffekten kunde vara..?

Till sist stämde allt och Patte fick en mycket vacker orrtupp.

Patte är framme vid tuppen.

En stolt jägare med ett vackert villebråd. Med det tackade vi för oss och åkte hem – vardagen kallade.

DE SENASTE VECKORNAS HUNDLIV

Det har varit bråda tider nu, de senaste veckorna. På jobbet ska flera projekt ut innan jul, jaktvårdsföreningsarbetet tar sin tid, jaktklubben tar sin tid, hundarna ska tränas – säsongen är närapå slut – och dessutom är det jul nästa vecka.

Vi har varit med Rex på ett prov till – Kimoprovet. Men det vill sig inte riktigt. Så nära, men ändå så långt borta. Resultatet här blev ett andrapris – älgen stod inte i upptaget och efter en stöt sprang det resten av tiden. Det är många poäng som ryker där. Före det har han två nollor – ett säsongsprov med bara spring och så Korsholmsprovet med bara sök- och lydnadspoäng. Snöpligt. Men han är ung ännu, fyllde två år i tisdags. Vi fortsätter jakten på brukschampionatet nästa höst.

Finaste Rex

I förra helgen tränade vi Rex på lördagen, Freya på söndagen. Fina dagar att vara ute, då det är ett par minusgrader och strålande sol. Med Rex hittade vi inget, trots ihärdiga sök. Blev bara många kilometer i benen för honom. Freya, å andra sidan, hittade älg på söndagen! Efter ett par timmar sök kom upptaget – på knepigt ställe, i fel vind och bara dryga hundra meter från oss. Precis medan Patte talade i telefon… Några minuter stod det fast – sedan kom kon oss närapå rätt i famnen. Om hon inte hade bråttom innan, så fick hon minsann det nu! Och Freya efter… Vi tränade uppenbarligen förföljande den dagen.

I älgens spår…

Stenkonst medan hunden är ute på sök

I tisdags var Patte ledig, så han och Rex spenderade en fin dag i skogen. Rex började leta på vad vi tror är samma spår som Freya hade i söndags. Efter ett par timmar kom några skall, innan det satte iväg. Kors och tvärs i uppemot tio kilometer innan det blev fast ståndskall. Under timmarna som följde, arbetade Rex som en kung. När mörkret fallit för flera timmar sedan, fick Patte Rex inkallad från älgarbetet. Rex fick minsann fira födelsedag på bästa möjliga sätt. Väl hemma fick han komma in och vila ut – det blev mången kilometer i benen för honom denna dag.

Det är fina dagar i skogen nu!

FREYAS FÖRSTA ÄLGARBETE

I söndags gick vi ut med Freya – lördagen spenderade jag som domare på Korsholmsprovet, men mer om det senare. Nu vill jag hylla lilltjejen, som gjorde ett utomordenligt arbete igår!

Patte och jag valde att gå i hemskogen, bara strax ovanom där vi bor. Lite trötta och slitna efter lördagens bravader var vi, så vi vandrade på i sakta mak. Lät Freya söka ut ordentligt. Solen lyste, marken var frusen och vinden hade mojnat en aning – det var en fin dag att vara i skogen! Rätt som det var for Freya på en längre runda än normalt – jag anade att hon kommit på spår. Rätt hade jag, det dröjde inte länge förrän upptaget kom, bara dyga 140 meter framför oss. Jag höll alla tummar och tår jag hade för att det skulle vara en lugn, samarbetsvillig älg – en sådan där som står snällt och fint i upptaget. En minut tickade iväg, så en till och en till och…

Med några gälla, höga skall satte ekipaget iväg. Inte långt, bara 200 meter, och vi kunde konstatera att det stod fast igen. Då kom Freya tillbaka. Vi valde att börja gå i riktningen där hon skällt sist och snabbt pinnade hon iväg igen och snart ljöd skallet på nytt. Men rätt snart traskade älgen vidare dryga 200 meter – och Freya efter. En paus tog hon – ner till ett dike för att dricka, och tillbaks igen. Ytterligare lite förflyttade älgen sig och då kom Freya tillbaka till oss än en gång. Hon var så glad och mallig – det kändes litet som om hon kom för att berätta att hon hittat något riktigt kul att pyssla på med, men att hon ville ha oss nära. Hon återvände snabbt till älgarbetet igen – och kom inte och hälsade på några fler gånger. Jag personligen tror att hon ville ha litet stöd och bekräftelse – för när hon fått det var det ingen tvekan om vad hon skulle göra.

Totalt sett arbetade hon närmare fyra och en halv timme timme med älg, nästan fyra timmar helt självständigt. Långa stunder stod vi bara och njöt medan vi lyssnade på när det höga, klara skallet ljöd genom skogen. Skalltätheten kom upp i närmare 90 skall/minut. Flera gånger var vi insmygande på ståndet – först bedömde vi spåren till kalv, men älgen såg för stor ut för att vara kalv. Det var så tätt, så det gick inte att säga med säkerhet. Ett ensamt djur, hur som helst.

Inkallning under älgarbetet försökte vi oss också på några gånger, men Freya struntade i oss… Under dagen flyttade älgen kors och tvärs på ett mindre område, med Freya efter. Plötsligt fanns ingen som helst tvekan i lilltjejen längre. Hjärtat svällde nog av stolthet och magen fylldes med mjukt sockervadd – tänk att min lilla tjej kan arbeta sådär..!

Till sist började dock dagen lida mot sitt slut med mörker och annat kvällsprogram. Vi kämpade oss sakta, sakta in på ståndskallet – 110 meter, 95 meter, 70 meter, 55 meter… Då vi var på 30-40 meter satte vi oss ned. Visslade sakta – såg att Freya hörde oss. Hon fortsatte skälla. Visslade sakta igen och hon tittade mot oss. Då fortsatte jag vissla och rätt som det var kom hon..! Oj, vad vi berömde henne, kramades, klappade om henne… Älgen strövade i sakta mak vidare och Freya höll på att krypa ur bandet då hon insåg att det var slut med det roliga för dagen. Nu väntar jag bara på nästa helg – då ska vi gå till skogs igen. Få se vad som händer då – och hur det går…

Freya – naturligtvis sov hon inne efter kanonjobbet!

HELGENS ÄLGJAKTER

Under hösten har det nästan varit mer regel än undantag att vi jagat älg med Smedsby-Böle på lördagarna – denna lördag inget undantag! I vanlig ordning samlades vi hela gänget och lade upp planerna för dagens jakt – i spårsnö! Som jag älskar snö! Freya fick också uppleva sin första snö – jag har på känn att hon inte var lika förtjust som jag…

En liten runda gick vi, men avslutade rätt snabbt då Rex hade fått upp ko med kalv. Jag åkte iväg på pass. Följde med på pejlen hur det rörde sig och insåg att det inte alls kommer att komma där jag var. En snabbkoll med jaktledaren och jag började förflytta mig. Plötsligt klev älgkon upp på skogsvägen ur diket, 70 meter framför mig. Kalven tätt efter och så ställde de sig, jämsides, med bredsidorna mot mig. En god stund stod de så, innan de gick över – jämsides. Ingen möjlighet att skjuta. Tät plantering på bägge sidor. Det är mycket fina djur att se på!

Rex var en bit efter och älgarna fortsatte i godan ro, men med tillräcklig fart för att han inte skulle vara hack i häl. Det fanns gott om stora diken som försvårade älgarbetet också – och sedan gick de över på grannmarkerna och vid ett större dike svängde Rex och kom tillbaka. Så kan det gå. För en gångs skull var vi hemma ”tidigt” ur jakten – men det kompenserade vi med att spendera några timmar med att försöka hjälpa en kamrat att få fast sin hund från ett älgarbete…

På söndagen samlades vi i hemmajaktlaget för litet kalvjakt. Dagen till ära var det inte många deltagare och alla som ville gå med hund fick göra det. Patte gick med Freya – vi sparade Rex då han skulle gå prov på måndag. Själv stod jag på pass. Det dröjde inte länge innan Bella, en jaktkamrats hund, fick upp älg. Ekipaget kom i sakta gångstånd närmare mig hela tiden. Spännande! De kom aldrig fram – men jag fick stå beredd och lyssna på skall i ett par timmar. Det kom att visa sig vara ensam kalv. Hela dagen jobbade vi med detta, men kunde konstatera oss komma tvåa. Hunden kopplades när älgen korsade en väg för andra gången – dagen började lida mot sitt slut.

En selfie på passet – har ni sett min snärtiga mössa?

Än Freya då – hur gick det för henne? Jo, älg hittade hon minsann. Den ena efter den andra. Icke samarbetsvilliga dock, utan tog till flykten med det samma. Först tog hon upp en mindre tjur – Patte såg den på ett uthugg. Efter ett par kilometers förföljande svängde Freya, kom tillbaka och tog upp ett par andra, fullväxta djur. Samma historia igen. Precis som Patte sedan skulle koppla Freya, ja då kom den ensamma kalven sättande och Freya for efter den istället. Nu väntar jag på att möta älg som vill stå i upptaget… Men hon är bra på gång, Freya. Tungt före var det för henne, speciellt på mossarna med rätt mycket snö. Hon njöt verkligen då hon fick komma in och mysa framför brasan på kvällen.

Freya i snön

ÄLGJAKT – PÅ FLERA VIS

Förra lördagen var vi inbjudna till Smedsby-Böle för älgjakt, igen. Det är roligt att man får komma och jaga – så tacksam för dessa möjligheter! Vi tog bara med oss Rex denna gång. Tanken var att vi skulle släppa honom, men kvällen innan hade en i jaktlaget sett fem djur – tre tjurar och två kor – uppe i Böle. Det är ett område som det inte går att släppa hund på, eftersom det finns boskap runtomkring. Patte och jag fick komma med som passkyttar.

Redan när vi körde ut, såg man älgarna på en åker. Passkyttarna ställde ut och drevkedjan startade. Efter dryga halvtimmen small det. Tjur i backen! Drevkedjan gick ut och alla samlades för utdragning. En sextaggare visade det sig vara, dock inte med de finaste av horn… Vi beslöt att inte släppa Rex mer den dagen, det skulle bli så sent och vi skulle åka på älgfest på kvällen.

Adolf med tjuren

Närbild på hornet på vänster sida – på högra var det bara två taggar

På lördagskvällen blev det fest – älgfest – med hemmajaktlaget i jaktstugan. Jag minns inte när vi festade sist… Men oj, så roligt vi hade! God mat, roligt och glatt sällskap, sång, lekar, lucia… Och så en och annan diskussion om älgjakten, men vad kan man annat förvänta sig på en älgfest..? Som ni säkert förstår, blev söndagen en vilodag. En välförtjänt paus.

Själv har jag semester denna vecka, så jag är ute med hund så mycket jag hinner och vädret tillåter. Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, men jag undrar allt jag… I måndags var jag ute med Rex. Knepigt väder, det hade regnat hela natten, men på morgonsidan frös det på. Han letade och letade – snurrade på flera ställen, men fick inget utrett. Pratade med en annan i jaktlaget som också var ute denna morgon – han upplevde samma sak. Jag funderade om det kunde bero på att det inte var fruset precis överallt, utan det fanns fläckar här och där som inte var frusna… kanske det fanns vittring där, och så försvann det på de ställen det frusit på?

Bästa möjliga måndagsmorgonen en kan ha

Rex

Igår var det till och med för ruggigt väder för mig, så jag stannade inne med pappersarbete istället. Men idag har jag varit ute med Freya!  Hon letade på bra, det fanns en hel del spår. Så plötsligt sträckte hon iväg och 170 meter från mig började hon skälla! Jag stod alldeles stilla och tyst, men oturligt nog gick det loss efter bara någon minut. Och Freya efter..! Det var spännande att följa med på pejlen hur hon for. Själv gick jag fram till spåret och konstaterade att det troligen rörde sig om ett ensamt, vuxet djur. Freya förföljde i åtminstone 3-4 kilometer, innan hon tappade spåret i en utdikad mosse. Då svängde hon – efter enträgna försök att hitta det och slippa över diken – och kom på bakspåret tillbaka till mig. Nu ligger hon inne i vardagsrummet och gosar sig.

Freya

SÖNDAGEN MED FREYA

I söndags var vi ute med Freya. En liten förhoppning har man ju alltid på att hon skulle få upp ko med kalv, men mest tränade vi skogsvana och sök. Natten till söndag regnade det och överlag bjöd inte heller vädret till under söndagen i sig. Med klyschvarning – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Efter en lite segare start kom vi oss ut.

Vi valde att gå i hemskogen ovanom huset bara. Gott om älgspår fanns det och Freya letade på. Siktade på en saltsten som vi har utplacerad – kanske skulle det finnas färska spår där? Jovisst fanns det det! Vi beslöt att stå där och bara vänta en stund, låta Freya leta i lugn och ro. Som hon letade! Plötsligt drog hon iväg, först bara 100 meter, trasslade där, rundade, tog om och hittade fortsättningen. Vid dryga 200 meter upprepade hon proceduren innan det bar iväg, raka spåret..!

Raka spåret västerut. Mot Alskatvägen. Hårt gick det. I det skedet antog vi bara att det var älg, kunde inte vara annat. Jag blev nervös, måtte hon vinkla och byta riktning! Patte satte av hemåt genom skogen för att ta bilen och eventuellt hinna genskjuta (i efterhand vet ju att det inte fanns en chans till det, men i rådande situation kändes det bäst). Själv sprang jag upp till spåret hon farit på och kunde då konstatera att jo, det var verkligen älg. I samma stund vinklade Freya norröver och trycket över bröstet släppte lite, lite – även om faran inte på något sätt var över ännu.

Hon stötte på patrull vid ett dike. Ett dike som normala dagar är rätt taskigt att ta sig över på sina ställen. Nu var det säkerligen fullt av vatten, efter allt regn. Så hon vände där. Tog bakspåret tillbaka. Roligt att se att hon letar sig tillbaka utan problem. Patte och jag har bestämt att vi inte åker och hämtar någon hund – de ska komma tillbaka. Rex har lärt sig det och Freya verkar också förstå. Dagens resultat – ett förföljande på älg i 2 km är inte fy skam! Tvärtom, det är väldigt bra gjort!

Freya

NÄR ALLA BITAR FÖLL PÅ PLATS

I lördags var vi inbjudna till Smedsby-Böle på älgjakt igen. Vi tog med oss både Rex och Freya samt att en i jaktlaget hade med sig en jämthund. Då Freya bara är valp ånnu, valde jag att inte gå med henne under lördagen, då jag hade planerat att viga söndagen åt henne. Istället bestämdes det att jag skulle få följa med Patte och Rex och att man också skulle släppa jämthunden.

Efter det sedvanliga morgonsnacket beslöts att man skulle pröva att driva ett litet område mellan två vägar, där man inte kan släppa hund. Passen fördelades. Patte och jag höll utkik vid vägen ifall det skulle komma ut någon älg. Det gjorde det inte – trots färska spår och ny spillning. Efter lite detektivarbete hittade vi dock utspåret, som visade sig gå åt rätt håll – precis in i området. Inte bara ett spår, utan åtminstone två! Både större och mindre. Ko med kalv! Gnistan i ögonen sprakade till och började brinna – nu jäklar! Nu skulle vi – måste vi – lyckas!

Man ansåg Rex vara mer pålitlig och han släpptes på spåret. Snabbt tog han upp det och började spårningsarbetet. Patte och jag följde efter i sakta mak. Hastigt försvann Rex både 100 och 200 meter från oss, för att på närmare 300 meter ta de första skallen. Pulsen steg till max och vi meddelade jaktledaren att Rex hade ståndskall och att vi skulle gå in. Många tankar snurrade i huvudet – skulle det här bli min chans? Jag har smugit mig in många gånger förut, men jag har aldrig fällt en älg på ståndskall.

Rex vid spåret och väntar på släpp.

Vi kollade vindriktningen, jag laddade i ett skott och säkrade, knäppte upp linsskydden på kikaren, fällde ner hörselskydden och så gick vi in på ståndet. Sträckan in mot ståndet kändes som en evighet – men gick egentligen rätt fort. Det visade sig att Rex skällde i gammelskog, där det borde finnas rätt goda skjutmöjligheter. Och det var relativt enkelt att smyga närmare, med mjuk mossa att smyga i, stenar att ta skydd bakom…

Sakta, sakta, sakta smög vi oss närmare. Vi såg ett djur skymta till nu som då mellan trädstammarna. Jag försökte hålla modet uppe, det behövde ju inte vara en ensam kviga eller älgko. Det kunde ju vara en tjur. Vi stannade ungefär 40 meter från skallet, bakom en sten. Efter en god stund såg vi att det var en kalv och med kikarens hjälp såg vi också att det var en tjurkalv. Lovlig alltså! Men, en ensam kalv..?

Jag smög fram ytterligare några meter och satte mig ner på huk. Kalven stod bakom tätt granris och några trädstammar. Och där stod den, hela tiden. Med jämna mellanrum gjorde den utfall mot hunden och kom då ut i en liten öppning. Men, ettdera var hunden framför eller bakom, eller så hann kalven kasta om. Fruktansvärt snabb var den! Många var gångerna då jag bara såg mulen då den kikade ut bakom en trädstam, eller så bakändan när den gick tillbaka till samma lilla fläck, skyddad av ris och stammar. Men skam den som ger sig. Jag satt kvar på huk, hela tiden redo.

Till sist kom läget jag väntade på. Rex en god bit framför, och kalven med bredsidan till i öppningen. Skottet ekade genom skogen, kalven tecknade träff och gick i backen. Den känslan..! Man känner sig så oerhört glad, men samtidigt lite melankolisk. Det är en svår känsla att beskriva. Att känna sig så mäktig, men samtidigt så liten. Framme vid älgen, återstod stickning och urtagning. Jag kramade om Rex och berömde honom, tackade honom för ett fint arbete, för den chans jag fick. Jag tackade också Patte, som visste hur jag längtat efter en sådan chans och som nu låtit mig få försöka. Ord räcker inte till…

Jag och Rex vid kalven.

Efter väl utfört arbete får man vila.

Finaste Patte som gav mig möjligheten. Han hann bara klä på sig jackan efter att ha hjälp mig vid urtagningen innan jag fotade…

Hjärta, lever och njurar. Pattes väst, pejl och vhf. Allt bidrar till helheten.

Jaktlaget samlades och kom med pulka genom skogen för att hjälpa till att forsla ut älgkalven. Det blev många gratulationer, glada skratt och värmande ord när de kom fram. Många kramar till Rex, smekningar över huvudet som talade om hur duktig han varit. Äkta jaktglädje när den är som bäst! Det är dessa stunder, då allt klaffar, som jag lever för. Som gör att jag orkar – vill – kämpa vidare, dag efter dag.

Rex – är han inte fin?

Jaktlaget forslar ut kalven ur skogen.

NÄR STÅNDSKALLET EKAR GENOM SKOGEN

I lördags jagade vi älg tillsammans med Smedsby-Böle igen. Jag gick med Freya och Patte gick med Rex. Tyvärr lyckades vi inte hitta någon älg, trots enträgna försök. En hund från grannmarkerna hade dock gått in i området och efter att ha pratat med hundföraren, fick Patte klartecken att gå in på ståndskallet. Det visade sig vara ensam ko – inte lovlig, alltså. Nytt försök nästa helg.

På hemmamarkerna hade jag hundtur på söndag morgon och jag bestämde mig för att gå med Rex en gång. På väg till morgonsamlingen såg flera i jaktlaget ko och kalv vandra in i området och det bestämdes hastigt att vi skulle satsa på det. Passkyttarna ställde ut och jag gick in med Rex på de färska spåren. Så spännande det var – nu kommer min chans, tänkte jag. Ni vet ju hur det brukar gå då…

Rex var verkligen intresserad – försökte bita av kopplet flera gånger innan jag släppte honom – och ville bara iväg. Det bådade gott, minsann! Han spårade i början och sedan började det gå undan. Jag meddelade att det såg bra ut och hur han sprang. Ganska fort smet de dock ur såten. Rex fortsatte förföljandet och efter ett par kilometer blev det ståndskall. Själv var jag kanske en och en halv kilometer ifrån då. Det var bara att knalla iväg.

Terrängen var allt annat än lättframkomlig, men vad gör väl det när ståndskallet ekar genom skogen? Jag drömde om ko med kalv medan jag ömsom sprang, gick, klättrade och kröp mot ståndskallet.

Bara dryga 200 meter kvar till ståndskallet – pulsen på max!

Sakta avancerade jag. Pulsen dunkade i öronen och det var så spännande! Snart var jag bara dryga 200 meter från ståndskallet. Över en liten mosse och så skulle jag vara ute på ett kalhygge, där jag räknade med att få se ekipaget. Efter en lyckad ansmygning lyckades jag med det. Först kom hunden dansande ur planteringen medan skallen bara rann ur honom. Därefter kom kon vandrande ur skogen i sakta mak. Och så var det inga fler. Vilket antiklimax! En ensam ko. Jag hade hela ekipaget på 60 meter från mig. Då jag konstaterat att det var ensam ko, smög jag upp telefonen och knäppte en bild på henne. Länge stod vi och betraktade varandra, innan hon i maklig fart travade in i planteringen igen. Hunden efter.

Mobilbild av kon som Rex skällde.

Jag fantiserade vid det laget om att hon lämnat kalven kvar i planteringen, så jag smög efter, då det blivit fast ståndskall igen. Många blev gångerna under dagens lopp som jag smög på ståndskallet, men de stod alltid på den tätaste möjliga fläcken som fanns. Jag smög på sakta, jag gick på hårt – kon var lika lugn hela tiden. Gick undan 200-300 meter och aldrig västerut. Österut skulle hon. Och Rex vägrade komma bort… Det blev många kilometer i benen för mig igår och ett lärde jag mig. Aldrig mer utan något att dricka! Aldrig.

Då vi avbröt jakten för dagen, kom Patte med mig för att försöka ta fast honom. Det lyckades inget vidare. Konstaterade dock att det bara var en älg – alltid något. Till sist satte vi oss i jaktstugan, grillade en korv och bara väntade. Då, helt plötsligt, satte kon iväg och till sist passerade hon ett så brett dike att Rex vände. Vi rusade mot då – och då fick vi honom. Natten till idag fick han sova inne.

DÅ FELIX FICK GÖRA DET HAN ÄR BÄST PÅ

Vi har gott om mårdhund runtomkring i skogarna där vi bor. Själv har jag inte varit så aktiv med just denna jakt, men det är något som börjat intressera mig mer och mer. Tror intresset vaknat lite på grund av Felix, vår finska spets. Han som nästan uteslutande jagar mårdhund hemma och skogsfågel i Sverige. Så vad är väl bättre än att låta honom göra det han är bäst på?

I fredags, på kvällen, började hundarna ute i hundgårdarna skälla. Vi antog att mårdhunden var där igen. Den har gäckat oss länge nu och vi beslöt oss snabbt för att göra ett försök med Felix. Vi lade peljbandet på Felix och släppte honom, hoppades han skulle hitta och ställa mårdhunden. Det tog inte så värst länge förrän vi hörde avlägsna skall. Hesa och mörka – Felix börjar ha några år på nacken.

Sakta avancerade vi in mot skallet. Att smyga på ståndskall höjer alltid pulsen några snäpp. Småningom började vi också höra mårdhunden. De skällde och fräste på varandra, Felix och mårdhunden. Så var vi inne på skallet. Ett snabbt skott och beröm i massor åt Felix. Fredagsmys i all ära – men viltvård smäller nog högre!

Felix med mårdhund

DUBBLÉ PÅ KALV

Igår var det vädermässigt ingen riktigt rolig älgjaktsdag, med snålblåst och regn. Man blev snabbt både våt och kall på passet – det där med att göra upp eld har aldrig lyckats för mig. Det börjar bara inte brinna, trots massor med olika tips och trix. För Patte blev det dock en desto mer spännande dag – blod, svett och tårar brukar man tala om. Några tårar såg jag väl inte till, men ett humör likvärdigt med dylika, tills allt svängde, sent på kvällen.

Patte hade hundtur och gick med Rex. Han började ha gått klart sitt område, hade bara en liten ruta kvar. Hett område dock – det brukar kunna finnas ko och kalv där. Och det skulle ju vara toppen – vi hade endast kalvjakt på schemat. Rex fick upptag och Patte fick smyga sig in på ståndskall. Ko med dubbelkalv! Den ena kalven stod helt öppet och Patte sköt ett skott. Han såg att kalven tecknade träff och sedan satte den av i raketfart, med ko och den andra kalven hack i häl. Alla åt samma håll. Hunden efter. Patte efter. Det blev långt förföljande av både hund och gubbe innan han kunde konstatera att det endast var ko med en kalv på ståndskallet. Patte fällde kalven.

Kanske ni tycker det låter märkligt? Patte är en van skytt och jägare – han visste att han skjutit ett rent och bra skott, på passligt avstånd. Kalven tecknade träff och vi var alla säkra på att den andra kalven låg inom hundra meter från skottplatsen, men att den vinklat av. Patte hade också en förhoppning om att få fast Rex när han sköt, men hunden fortsatte jobba med kon i timmar framöver.

När kalven var omhändertagen, kallades jag in med Nelli för att söka blodspår. En annan kamrat i jaktlaget kallades in med sin gråhund Moa, som senast dagen innan klarat ett eftersök galant. Nelli är tränad på att spåra blod och det skulle vara hennes jobb. Skulle det visa sig att kalven skulle vara i liv och gå undan, skulle Moa släppas. Patte kom också med till skottplatsen. Som vi letade, spårade med hundarna, fram och tillbaka, hit och dit. Släppte gråhunden, rena chansningen. I det skedet var Rex på väg tillbaka med kon i exakt samma spår som de sprungit i tidigare under dagen. Hon tog upp arbetet på kon tillsammans med Rex. Nelli hittade inget, jag hittade inget. Ingen såg vare sig blod eller hår. Det regnade. Ytterligare en gråhund kallades in till skottplatsen. Mera spårning. Till sist tog vi skallgång, gubbarna ställde ut i kedja och gick genom området, kors och tvärs. Resultatlöst. Mörkret kom emot. Patte var djupt besviken på sig själv. Försökte tänka igenom skottet igen och igen. Men nej. Det var ett bra skott.

Vi samlades i jaktstugan. Avskrev två kalvlicenser, den ena hängde och den andra borde ligga död, men vi kunde inte hitta den. Rex skällde tillsammans med Moa. Bägge hundägarna har pejl med uppringningsfunktion, så ståndskallet var ett konstaterat faktum. Plötsligt såg vi hur Rex rörde sig bort, medan Moa stod kvar. Intressant. Han närmade sig området vi letat genom hela dagen. Gick en lite annan väg. Skojade om att nu hittar han säkert kalven. Vi åkte iväg, Patte och jag. Vi behövde ju få fast honom. Stannade och avvaktade – han lämnade sig på samma ställe. Och visst skällde han, då vi ringde upp honom. Lite glesare dock. Men skall. Då blev det bråttom – hem efter lampor och samtal till jaktledaren. Vi måste kolla upp vad han skäller på.

Det blev en långsam ansmygning i ljuset av ficklamporna. Himmel, så svårt det är att gå i skogen i kolmörkret! Endast Patte tog vapen med sig. Sakta, sakta smög vi oss närmare. Ju närmare vi kom, desto mer dämpade vi belysningen. Upp på en liten bergsknall 30 meter från skallet, tände vi lamporna på full effekt och riktade ljuset mot skallet. Vi såg Rex’ ögon lysa i mörkret. Men längre bak såg vi också något annat, ett ögonpar till som lös svagt i mörkret. Högre upp, och brett mellan ögonen. Vi visste inte vad vi skulle tro. Vi fortsatte smyga in och jag började höra lustiga ljud. Då gick vi rakt fram. Där låg den – kalven. Stendöd. De lustiga ljuden kom från Rex, som luggade den. Vilken glädje och lättnad. Tänk att han hittade kalven! Lättnaden för Patte, glädjen… Obeskrivlig känsla. Vilken lycka! Åter en gång fick jaktlaget samla sig och hjälpas åt att dra ut kalven. Trots mörker och avslut, så ställde alla upp. Det är ett fint jaktlag!

Patte och Rex vid kalven

Kalven låg kanske 75 meter från skottplatsen, men ”bakom”. De sprang alla åt samma håll, men kalven hade vinklat av. Det var en bra träff. Man kan ju fundera på om kon tidigare under eftermiddagen var på väg tillbaka till kalven som vinklat av – då när Moa anslöt? Och vad fick Rex att komma tillbaka sent på kvällen – gick kon tillbaka? Eller letade han efter oss? Eller hade han noterat att en kalv vinklat av? Vad skällde då Moa på? En tjur hade setts i samma område, kanske skällde hon den? Det andra ögonparet, vad var det – kon? Jakten är förunderlig, spännande och intressant – ingen jaktdag är den andra lik. När man har gett upp hoppet – ja då inträffar något som utmanar allt man lärt sig om sannolikhetslära. Det är det som är så fascinerande.

NELLIS FÖRSTA PRAKTISKA EFTERSÖK

I tisdags om kvällen skulle jag bara ta det lugnt, mysa med hundarna och mala älgköttet från måndagens ”leverans”. Det blev ju som det blev med den saken. Strax före sju fick jag ett samtal och några minuter senare hade jag slängt av mig myskläderna till förmån för jaktkläderna, ryckt åt mig några ficklampor och satt spårselen på Nelli. Kvar på köksbänken stod köttet, bara till hälften malt. Är det eftersök så är det…

Inom en halv timme var vi på plats, Nelli och jag. Skytten mötte upp oss och berättade om hur en vitsvanshjortshind kommit ut på åkern där han vakpassat. Skytten fortsatte vänta och efter en dryg kvart kom kalven också ut. Länge studerade han djuren och väntade på rätt läge, innan han sköt. Skottet tog bra, kalven gick omkull och han trodde den skulle lämna. Dock var den snabbt uppe igen och han såg ett djur springa in i skogen. Skytten var säker på att kalven låg, men det behövdes en spårhund för att hitta den.

Mörkret kom fort den kvällen och vädret var inte heller på vår sida med snålblåst och tilltagande regn. Vi gick tillsammans ut på åkern mot skottplatsen. Jag lät Nelli söka fritt i spårlinan och snart satte hon av mot skogskanten där skytten sist sett ett djur. Jag hade ingen aning om huruvida Nelli gick på rätt spår, förrän jag lyckades få syn på en droppe blod. Vartefter vi sedan gick, såg jag bloddroppar och det kändes tryggt att hon spårade blod. In i skogen och tvärt till vänster, genom en tät granplantering, ut i en glänta – och där låg kalven!

Nelli med vitsvanshjortskalven, efter lyckat spårarbete.

Vilken glädje! Jag klappade om och berömde Nelli så mycket, att jag i efterhand känner mig nästan lite pinsam. Som jag måste ha låtit… Men när en hund gör ett bra jobb, ska de få veta om det. Det var Nellis första praktiska eftersök och blodspår. Vi har gått några blodspårsprov, men hon har aldrig tidigare fått chansen då det verkligen gäller. För mig var det också första eftersöket, på så vis att det var första gången jag ryckte ut ensam, utan Pattes kunskap och support (annat än via telefon). Och dessutom på vitsvanshjort. Några eftersök på älg har jag varit med på, tillsammans med Patte. Han är min mentor – lär mig allt jag kan tänkas behöva veta och kunna. Jag är mycket tacksam för den här möjligheten vi fick. Det var en värdefull erfarenhet för oss båda.

ÄLGJAKTSINBJUDAN

I lördags var Patte, som hundförare, inbjuden på älgjakt till Smedsby-Böle jaktförening. Jag fick också komma med. Redan när vi kom på morgonen var det en så glad och uppsluppen stämning. Jaktlaget där har själva ingen hund att tillgå för tillfället, så de blir alltid glada när någon ställer upp. Jakten planerades och jag blev tilldelad ett pass.

Enligt utsago ett riktigt bra pass precis på älgstråket

Patte gick som hundförare med Rex, tillsammans med jaktledaren, som för dagen agerade vägvisare. Tyvärr hittade de ingen älg i såten, trots att de verkligen låg i och jobbade för det. Så kan det vara ibland. Efter ett antal timmar på pass, samlades vi vid bilarna och väntade på att hundförarekipaget skulle ta sig ut till vägen. Jag hade med mig Freya och passade på att rasta henne. Samtidigt drog jaktkamraterna den ena jakthistorien efter den andra, och dagen bjöd på många glada skratt.

Efter en stund kom ekipaget ut och passarna ställde om inför ytterligare en kort såt, innan avslut. Patte ställde sig på pass och jag tog över som hundförare. Vi hann knappt in i skogen innan Rex drog iväg. På ett ensamt spår – en kviga, inte lovlig. Men älg hittade vi ju och blev inbjudna på nytt till följande veckoslut. Då hoppas vi på kalv och tjur!

På söndagen deltog vi som vanligt i jakten på hemmamarkerna i Jungsund. Jag gick med Freya en sväng från morgonen och Patte gick med Rex på eftermiddagen. Vi hittade inget, men flera av de andra hundförarna i jaktlaget fick upp både tjurar och ensamma kor. Inga kalvar noterades, så denna helg blev det inget byte. Men ny helg – nya möjligheter!

Rex har verkligen jobbat på bra i helgen, både under lördag och söndag. På söndag kväll var han nog trött, men det får man då vara när man sprungit som han gjort…

Rex